Svenska Dagbladet inleder en artikelserie om Sverige i FRA-debattens spår. Med tanke på innehållet i första artikeln så kan detta bli riktigt intressant! I ingressen skriver Svd:
Med ord som ”bloggbävning”, ”nätdemokrati” och ”deltagarkultur” har det civila samhället delvis förändrat inriktning. Men har det också bytt innehåll? SvD inleder i dag en serie om Sverige i FRA-debattens spår. Det som hänt, skriver Lena Halldenius, är inget mindre än att Sverige åsidosatt sin egen grundlag.
Greppet är också intressant där Lena Halldenius tar avstamp i filosofen Immanuel Kants skrift ”Zum Ewigen Frieden” (”Den eviga freden”) där han diskuterar vad som krävs för fred och rättvisa.
Krig är skräck, rädslan för att bli attackerad, känslan av att man alltid måste vara på sin vakt även då ingenting händer. Därmed är inte heller frånvaro av strid tillräckligt för att fred ska råda. Fred kan inte beskrivas i militära termer; fred är ett rättsligt tillstånd. Fred kan inte förhandlas fram av män i uniform; den kan bara regleras fram av folkligt tillsatta delegater. Poängen med att ha stater är att säkra fred. Den funktionen kan en stat fylla enbart om den är en representativ demokrati med en konstitution som säkrar individuella fri- och rättigheter mot risken att makthavare skor sig själva. Kort sagt, en rättsstat.
En av förutsättningarna för att en stat ska vara en rättsstat är att den lever upp till ett rättvisekrav. Det är Kants andra poäng. Detta grundläggande rättvisekrav utgörs av principen om offentlighet. I det fördolda och sekretessbelagda kan maktens aktörer göra vad som helst; i offentlighetens ljus står de under medborgarkollektivets kontroll. Denna kontroll utgör den mest effektiva begränsningen på vad det är möjligt för makten att göra. Utan offentlig granskning är maktmissbruk oundvikligt och fred en fåfäng förhoppning. Det är alltid farligt att ge folk makt. Makt förför och stiger en åt huvudet, även då man fått den under demokratiska former. Därför måste också folkligt tillsatta delegater stå under kontinuerlig medborgarkontroll.
Lena konstaterar vidare:
Vad är det egentligen som har hänt? Riksdagen har med ett enkelt majoritetsbeslut åsidosatt svensk grundlag som uttryckligen säger att det allmänna inte får lov att undersöka ”brev eller annan förtrolig försändelse” och inte heller avlyssna ”telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande”.
På denna remarkabla uppvisning i politisk fräckhet kan man lägga olika tolkningar. En är smått konspiratorisk: Makten förför; det är läckrare med signalspaning än med rättigheter. Det är också politiskt intressant att hålla folk rädda. Helst ska de vara rädda för något vagt och obestämbart som sker i det fördolda. Detta något kan man skydda dem mot enbart genom något annat som också är vagt, obestämbart och sker i det fördolda, något som är smart och svårt och får folk att känna sig lite dumma. Folklig opposition blir då ett strategiskt problem, som ska avvärjas.
Jag måste säga ett detta är något av det bästa i analysväg som jag sett i FRA-debatten i gammelmedia. Jag rekommenderar alla varmt att läsa hela artikeln och det ska som sagt var bli intressant att se vad som kommer att följa i denna artikelserie.
Annat intressant i FRA-debatten är Mark Klambergs inlägg på SVT Opinion. Inlägget går också att läsa på Marks blogg. Slutklämmen säger en hel del om debattläget:
När regeringen inte vill kännas vid vad som står i den antagna lagstiftningen så är det svårt att föra en meningsfull debatt.
Via HAX kan jag läsa att Max Andersson (mp) har ställt en interpellation till Sten Tolgfors om FRA-chefen Ingvar Åkesson angående Ingvars påstående att FRA inte får tillgång till all datatrafik över Sveriges gräns.
Att en generaldirektör förser allmänhet och riksdagsledamöter med oriktig information om sin myndighets känsliga befogenheter är inte acceptabelt, särskilt inte när det pågår en politisk debatt om vilka befogenheter myndigheten bör ha.
Bloggar om FRA, Sten Tolgfors, Ingvar Åkesson, Immanuel Kant, filosofi, politik
Fritänk 