Människans minne är kort. Den 3:e maj 1973 briserade bomben. I tidningen Folket i bild/Kulturfront avslöjade journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt att det fanns en tidigare okänd underrättelseorganisation i Sverige. Inte ens riksdagen kände till organisationens existens. Organisationen hade ägnat sig åt åsiktsregistrering och samarbetade med den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth och amerikanska CIA.
Organisationen var naturligtvis IB. Dom enda som blev straffade i IB-härvan var journalisterna Guillou och Bratt. Domstolar och justitieombudsmannen kom fram till att ingen på IB hade gjort sig skyldig till brott. Lagen om åsiktsregistrering gällde brar SÄPO och trots att det fanns bevis för att man gjort inbrott hos vänsterorganisationer så kunde inte det räknas som brott då inget hade stulits.
Inte förrän 1999 tillsattes en ordentlig utredning med mycket omfattande befogenheter och tillgång på material, den sk Säkerhetskomissionen. År 2002 presenterade komissionen sitt betänkande, med titeln ”Rikets säkerhet och den personliga integriteten” (SOU 2002:87) och rapport, uppdelat på 8 delrapporter och totalt över 3000 sidor (SOU 2002:88 – SOU 2002:95).
Hanne Kjöller på DN skriver en ledare 2008:
Det sägs att den som inte lär av historien är dömd att återupprepa den. Därför läser jag den blott sex år gamla SOU-rapporten om IB, åsiktsregistreringen, avlyssningen och spaningen på i många fall helt vanliga svenskar (SOU 2002:90). I den får man veta vad som kan hända när en särskilt utvald grupp människor, under stort hemlighetsmakeri, sätts att ansvara för något så storvulet som avgörande delar av rikets säkerhet. Ungefär som FRA, alltså.
Här kan man mellan raderna läsa om den dynamiska process som ligger inbäddad i uppgiften. Hur ändamålet alltmer tenderar att helga medlen (eftersom ändamålet är så oerhört viktigt), hur man töjer på regelverk och hur det som kanske från början var rimliga kopplingar någonstans under resans gång spårar ur. Och hur högt uppsatta myndighetschefer och politiker nästan ända fram till våra dagar blåljuger.
~~~ ~~~ ~~~~
Det som började med en någorlunda reell hotbild, som den runt organisationen Världsfredsrådet som på goda grunder kan anses ha styrts från Sovjetunionen, rullade vidare i säkerhetstjänsternas huvuden så att själva fredsbegreppet automatiskt kom att kopplas till kommunism och omstörtande verksamhet. Så visst registrerades aktiva i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, liksom aktiva i organisationer mot kärnvapen, värnplikt och Jas. Det kunde räcka med att dela ut flygblad eller att samla in namnunderskrifter. Ibland krävdes ännu mindre. Några exempel på personer som registrerats:
Tre ungdomar, 17, 18 och 20 år gamla, aktiva i Sundsvalls fredsförening, hade i samband med regementets dag i Liden burit plakat med formuleringar ”du skall icke dräpa” och ”frihet och rätt framför våld och makt”.
En man hade i en demonstration utanför Riksdagshuset burit ett plakat med budskapet: ”Vi fordrar en aktiv politik i Sydafrikafrågan”.
En socialdemokratisk ledamot av Nyköpings stadsfullmäktige motsatte sig ett kommunalt anslag till skytterörelsen med motiveringen att den som trivdes med att skjuta på människofigurer av papp borde bekosta den verksamheten själv.
En man som delade ut trycksaker utanför en lokal där värnpliktiga skrevs in blev registrerad. Inte för trycksakerna, utan för att han ansågs vara en ”typisk kverulant” och sannolikt mormon ”med en i många avseenden avog inställning mot rådande samhällsordning”. Mannens politiska uppfattning blev aldrig känd mer än att man noterade att han sågs läsa tidningen Arbetaren.
Fabrikören ”K” i Eskilstuna blev registrerad efter att ha deltagit i en fredskryssning 1954, vilket för övrigt alla andra resenärer också blev. Efter vidare efterforskningar konstaterar säkerhetstjänsten:
”K är medlem i folkpariet. Sedan 1950 representerar han folkpartiet i stadsfullmäktige i Eskilstuna”. . .”K är en skicklig organisatör, god talare och icke rädd för att offentligen klargöra sina åsikter om saker och ting. Han har bra ekonomi. Är berest. Varit bland annat i England och Amerika.”
Fabrikörens hustru, också hon folkpartist och invald i kyrkofullmäktige, blev tillsammans med sin man kvar i registret till 1972. Då hade ytterligare information lagts till parets akter, bland annat att paret flyttat inom Eskilstuna och att ”K” alltjämt var en framträdande folkpartist.
I SOU-rapporten finns exempel på affärsmän, predikanter och högerpolitiker som liksom fabrikör ”K” uppenbart inte hör hemma i rullorna men ändå blir kvar där därför att man aldrig kan vara riktigt säker. Vilka enorma resurser som gått till att bevaka alldeles vanliga människor.
Telefonavlyssning och spaning tycks också i många fall pådrivet av hjärnspöken. I protokollen kan man läsa hur människor närmar sig dörren med en påse kaffebröd i handen eller hur en viss brevbärare går in i vilka portar under sin postutdelning. Ingen uppgift tycks för liten. Ingen detalj för ovidkommande. Och ingen eftertanke när resultaten uteblir. När man avlyssnat någon tillräckligt länge utan resultat är lösningen sällan att ge upp utan att avlyssna mer.
Gränserna för vad man får och inte får töjs. Telefonavlyssningen blev omfattande, överflödsinformationen likaså, i synnerhet för en säkerhetstjänst som såg kommunister överallt. Materialet delades upp på fiktiva meddelare och kunde på så vis katalogiseras.
Uppenbarligen har våra politiker inte lärt sig av historien. I Almedalen rådde en öronbedövande tystnad runt dessa frågor.
Andra bloggar om : Piratpartiet, IB, Informationsbyrån, övervakning, avlyssning, FRA, integritet
Fritänk 