Vad händer om en fattig människa som knappt har mat för dagen får tillgång till en bok?
William Kamkwamba var 14 år och bodde i ett ruckel på landet i Malawi. Ett år slog torkan till och skörden slog fel. Hungerkatastrofen var ett faktum. William var tvungen att sluta skolan för familjen hade inte råd att ha honom kvar. Familjen och deras grannar höll på att dö av hunger. Men William tog sig till ett bibliotek och läste en bok om energi och en bok om fysik. I boken om energi läste han om vindkraftverk och i boken om fysik lärde han sig om elektricitet. Då fick han en idé. Han tog sig till en skrot och hittade en traktorfläkt, en stötdämpare, ramen till en cykel, PVC-rör och en cykel-generator. Av detta byggde han ett vindkraftverk som kunde driva 4 lampor och två radioapparater. Efter den framgången byggde han ett större vindkraftverk som kunde pumpa vatten så att han kunde bevattna åkrarna om torkan slog till igen.
Williams vindkraftverk tog honom, han som aldrig varit borta från sitt hem, till TED-konferensen där han kunde berätta för hela världen vad han gjort. Två år senare gjorde han ett återbesök på TED-konferensen för att berätta hela historien. Han avslutar med:
So I would like to say something to all the people out there, like me, to the Africans, and the poor who are struggling with your dreams, God bless. Maybe one day you will watch this on the Internet. I say to you, trust yourself and believe. Whatever happens don’t give up. Thank you.
Vad händer med en människa som inte har något, plötsligt får tillgång till all information i världen? Vad händer med en människa som inte har något, plötsligt kan dela och dela med sig av idéer, information och kunskap? Detta håller på att ske idag! Genom projekt som ”One Laptop Per Child” får fattiga en möjlighet att rädda sig själva genom att koppla in sig på Internet. Dom räddar dessutom inte bara sig själva, dom får ekonomin att blomstra och räddar även sina barns framtid och nationens framtid, dom till och med ökar hela världens välstånd.
Vem kan tillverka en blyertspenna? Leonard Read hävdar i sin essä ”I, Pencil” att det finns inte någon människa i hela världen som vet hur man gör en vanlig blyertspenna! Förvånad? Ja, jag blev det i alla fall innan jag började tänka efter.
Alla vet hur en blyertspenna ser ut och fungerar. Ett stift av grafit omgivet av trä. Inget komplicerat eller krångligt. Men skulle jag kunna göra en om jag hamnade på en öde ö som hade alla råvaror? Svar: Nej, det skulle jag inte. Jag vet inte hur man bryter den grafit som behövs till stiftet och jag vet inte hur jag ska gå tillväga för att blanda den med kaolinlera och forma det till ett stift. Och trä… hur ska jag fälla ett träd? Jag behöver stål men jag vet inte hur jag ska få fram stål ur den järnmalm som finns. Jag vet inte ens hur jag ska bryta järnmalmen. Jag vet inte hur jag ska tillverka de maskiner som bearbetar trädet till formen av en blyertspenna eller hur jag ska tillverka limmet som håller ihop de två trä-halvorna som omsluter stiftet. Kort sagt: Jag och ingen annan i hela världen kan tillverka en blyertspenna! Ändå använder miljontals med människor en blyertspenna varje dag och det tillverkas ett oräkneligt antal blyertspennor varje dag. Hur hänger detta ihop? Jo, blyertspennan är resultatet av många personers idéer och kunnande!
”When ideas have sex” är titeln på Matt Ridleys TED-talk där han hävdar att förmågan att utbyta idéer och dela med sig av kunskap är en egenskap som är unikt mänsklig och som gör att människor blir mer framgångsrika ju fler vi är. Utbytet av idéer och kunskap är det som driver mänskligheten framåt! Civilisationen och den tekniska utvecklingen är inte resultatet av några få smarta personer utan resultatet av vår förmåga att samarbeta och utbyta idéer. Det viktigaste för att få ett ökat välstånd och driva utvecklingen framåt är alltså ett fritt och effektivt utbyte av tankar, kunskap och idéer!
Det går att få utvecklingen att avstanna eller reversera, få den att gå bakåt, genom att förhindra kommunikation och utbyte av idéer. Det har hänt tidigare i historien. För 10 000 år sedan, i slutet av den senaste istiden, började havsnivån att stiga då de väldiga glaciärerna började smälta. Detta gjorda bland annat att Tasmanien avskiljdes från det australiska fastlandet. Invånarantalet på Tasmanien var för litet och för isolerat för att upprätthålla den kunskap man hade och samhället backade tillbaka till tidig stenålder.
Dagens moderna samhälle är helt beroende av ett utbyte av idéer och kunskap. Minsta störning gör att vi tappar välstånd och konkurrenskraft. Det idag viktigaste mediet för kunskapsutbyte är Internet. Länder som Uruguay, Peru och Rwanda har förstått detta. Där förses, eller planerar man att förse, varje skolelev med en enkel laptop och en möjlighet att koppla upp sig på Internet – inte för att det är kul utan för att bli konkurrenskraftiga i framtiden. I Uruguay, där man har kommit längst, börjar redan projektet att ge utdelning och man tycker redan att man kan räkna hem hela satsningen. Chilelagstiftade nyligen om nätneutralitet för att försäkra ett fritt Internet, förmodligen visa från erfarenheter av militärdiktaturen under Pinochet. Dessa fattiga länder har förstått kraften i ett utbyte av idéer, tankar och kunskap.
Tyvärr går utvecklingen i Europa, USA och övriga västvärlden i rakt motsatt riktning. Införandet av drakoniska övervakningslagar ( t ex FRA-lagen, datalagringsdirektivet och telekompaketet), förlängd upphovsrätt, hårdare patentlagstiftning och förslag på införande av bredbandsskatt verkar i rakt motsatt riktning, bort från ett fritt idé-flöde och mot en modern version av Tasmanien. Vi tappar i konkurrenskraft och utvecklingen stannar. Det är inte en slump att utvecklingen idag går snabbast i regioner med ett mindre hårt förhållningssätt till immateriell lagstiftning. Kanske ser vi morgondagens snabbaste utveckling i länder som Uruguay, Peru, Rwanda och Chile.
För det är som Matt Ridley säger: Det viktiga är inte hur många smarta individer vi har utan hur bra vi samarbetar, kommunicerar och delar idéer, tankar och kunskap.
Jag tänker rösta för välfärd och bibehållen konkurrenskraft i valet i höst och lägga min röst på det enda parti som värnar ett fritt flöde av idéer, tankar och kunskap och som värnar min medborgerliga rättigheter, nämligen Piratpartiet.
Människans minne är kort. Den 3:e maj 1973 briserade bomben. I tidningen Folket i bild/Kulturfront avslöjade journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt att det fanns en tidigare okänd underrättelseorganisation i Sverige. Inte ens riksdagen kände till organisationens existens. Organisationen hade ägnat sig åt åsiktsregistrering och samarbetade med den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth och amerikanska CIA.
Organisationen var naturligtvis IB. Dom enda som blev straffade i IB-härvan var journalisterna Guillou och Bratt. Domstolar och justitieombudsmannen kom fram till att ingen på IB hade gjort sig skyldig till brott. Lagen om åsiktsregistrering gällde brar SÄPO och trots att det fanns bevis för att man gjort inbrott hos vänsterorganisationer så kunde inte det räknas som brott då inget hade stulits.
Inte förrän 1999 tillsattes en ordentlig utredning med mycket omfattande befogenheter och tillgång på material, den sk Säkerhetskomissionen. År 2002 presenterade komissionen sitt betänkande, med titeln ”Rikets säkerhet och den personliga integriteten” (SOU 2002:87) och rapport, uppdelat på 8 delrapporter och totalt över 3000 sidor (SOU 2002:88 – SOU 2002:95).
Det sägs att den som inte lär av historien är dömd att återupprepa den. Därför läser jag den blott sex år gamla SOU-rapporten om IB, åsiktsregistreringen, avlyssningen och spaningen på i många fall helt vanliga svenskar (SOU 2002:90). I den får man veta vad som kan hända när en särskilt utvald grupp människor, under stort hemlighetsmakeri, sätts att ansvara för något så storvulet som avgörande delar av rikets säkerhet. Ungefär som FRA, alltså.
Här kan man mellan raderna läsa om den dynamiska process som ligger inbäddad i uppgiften. Hur ändamålet alltmer tenderar att helga medlen (eftersom ändamålet är så oerhört viktigt), hur man töjer på regelverk och hur det som kanske från början var rimliga kopplingar någonstans under resans gång spårar ur. Och hur högt uppsatta myndighetschefer och politiker nästan ända fram till våra dagar blåljuger.
~~~ ~~~ ~~~~
Det som började med en någorlunda reell hotbild, som den runt organisationen Världsfredsrådet som på goda grunder kan anses ha styrts från Sovjetunionen, rullade vidare i säkerhetstjänsternas huvuden så att själva fredsbegreppet automatiskt kom att kopplas till kommunism och omstörtande verksamhet. Så visst registrerades aktiva i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, liksom aktiva i organisationer mot kärnvapen, värnplikt och Jas. Det kunde räcka med att dela ut flygblad eller att samla in namnunderskrifter. Ibland krävdes ännu mindre. Några exempel på personer som registrerats:
Tre ungdomar, 17, 18 och 20 år gamla, aktiva i Sundsvalls fredsförening, hade i samband med regementets dag i Liden burit plakat med formuleringar ”du skall icke dräpa” och ”frihet och rätt framför våld och makt”.
En man hade i en demonstration utanför Riksdagshuset burit ett plakat med budskapet: ”Vi fordrar en aktiv politik i Sydafrikafrågan”.
En socialdemokratisk ledamot av Nyköpings stadsfullmäktige motsatte sig ett kommunalt anslag till skytterörelsen med motiveringen att den som trivdes med att skjuta på människofigurer av papp borde bekosta den verksamheten själv.
En man som delade ut trycksaker utanför en lokal där värnpliktiga skrevs in blev registrerad. Inte för trycksakerna, utan för att han ansågs vara en ”typisk kverulant” och sannolikt mormon ”med en i många avseenden avog inställning mot rådande samhällsordning”. Mannens politiska uppfattning blev aldrig känd mer än att man noterade att han sågs läsa tidningen Arbetaren.
Fabrikören ”K” i Eskilstuna blev registrerad efter att ha deltagit i en fredskryssning 1954, vilket för övrigt alla andra resenärer också blev. Efter vidare efterforskningar konstaterar säkerhetstjänsten:
”K är medlem i folkpariet. Sedan 1950 representerar han folkpartiet i stadsfullmäktige i Eskilstuna”. . .”K är en skicklig organisatör, god talare och icke rädd för att offentligen klargöra sina åsikter om saker och ting. Han har bra ekonomi. Är berest. Varit bland annat i England och Amerika.”
Fabrikörens hustru, också hon folkpartist och invald i kyrkofullmäktige, blev tillsammans med sin man kvar i registret till 1972. Då hade ytterligare information lagts till parets akter, bland annat att paret flyttat inom Eskilstuna och att ”K” alltjämt var en framträdande folkpartist.
I SOU-rapporten finns exempel på affärsmän, predikanter och högerpolitiker som liksom fabrikör ”K” uppenbart inte hör hemma i rullorna men ändå blir kvar där därför att man aldrig kan vara riktigt säker. Vilka enorma resurser som gått till att bevaka alldeles vanliga människor.
Telefonavlyssning och spaning tycks också i många fall pådrivet av hjärnspöken. I protokollen kan man läsa hur människor närmar sig dörren med en påse kaffebröd i handen eller hur en viss brevbärare går in i vilka portar under sin postutdelning. Ingen uppgift tycks för liten. Ingen detalj för ovidkommande. Och ingen eftertanke när resultaten uteblir. När man avlyssnat någon tillräckligt länge utan resultat är lösningen sällan att ge upp utan att avlyssna mer.
Gränserna för vad man får och inte får töjs. Telefonavlyssningen blev omfattande, överflödsinformationen likaså, i synnerhet för en säkerhetstjänst som såg kommunister överallt. Materialet delades upp på fiktiva meddelare och kunde på så vis katalogiseras.
Vem hotar oss? Den frågan ställer Göran Rosenberg på DN efter en incident med en pistol i säkerhetskontrollen på Arlanda. Ja, pistolen var av den typen som skjuter ut en flagga där det står ”Pang” och säkerhetsvakten var av den typen som faktiskt kan sitt jobb. Med andra ord: Slutet gott. Men frågan kvarstår: Vem hotar oss?
Överallt höjs kraven på säkerheten och säkerheten förmodas höjas med mer övervakning. Men mer övervakning medför också ett större antal felaktiga utpekanden. Dessa felaktiga utpekanden kan t.ex. medföra ett misstänkliggörande från folk i omgivningen (”ingen rök utan eld”) med allt som det kan innebära, avstängning från det moderna samhällets pulsåder, Internet, eller att man får sin egendom beslagtagen på obestämd tid. Ändå verkar de flesta försök till terrorbrott avslöjas mest av en slump eller för att terrorister verkar vara ofantligt klantiga, inte för att man infört ny övervakning.
Demands for even more surveillance miss the point. The problem is not obtaining data, it’s deciding which data is worth analyzing and then interpreting it. Everyone already leaves a wide audit trail as we go through life, and law enforcement can already access those records with search warrants. The FBI quickly pieced together the terrorists’ identities and the last few months of their lives, once they knew where to look. If they had thrown up their hands and said that they couldn’t figure out who did it or how, they might have a case for needing more surveillance data. But they didn’t, and they don’t.
Det är med andra ord inte mer övervakning, fler scannrar, fler drakoniska lagar eller mer censur vi behöver. Vad vi behöver är någon som sätter sig ner och funderar: ”Vem hotar oss och varför?” Följdfrågan blir naturligtvis: ”Vad kan vi göra åt det?” och svaret blir garanterat inte mer övervakning.
Göran avslutar sin ledare:
Haken i sammanhanget är att mänsklig säkerhet i sista hand måste vila på tillit till andra människor.
Ju fler säkerhetssystem vi anser oss behöva för att skydda oss mot människor vi inte litar på, eller anser oss ha skäl att frukta, desto osäkrare kommer vår värld att kännas. Kanske skulle världen må bra av att återförtrollas en smula.
Den 20:e maj 1940 anländer en liten skara människor till ett nybyggt läger utanför den polska staden Oświęcim. Den 27:e januari 1945 befriar Röda Armén de kvarvarande fångarna i lägret som sedan dess har fått stå som sinnebilden för mänsklig ondska, Auschwitz. Under de knappt fem åren har enligt beräkningar ca 1.1 miljoner judar och andra fångar mördats i lägret.
Philip Zimbardo vet vad som skapar ondska. Han ledde det ökända ”Stanford prison experiment” 1971, vars syfte var att undersöka hur människan reagerar i fångenskap och hur sociala roller påverkar beteendet. Man valde 24 st studenter och delade slumpvis in hälften som fångar och hälften som fångvaktare. Experimentet gick snabbt överstyr och fick avbrytas i förtid. Till exempel uppvisade en tredjedel av ”fångvaktarna” ett direkt sadistiskt beteende. Det skrämmande var att Philip själv, som försöksledare, inte kunde se vad som hände. Istället var det Christina Maslach, som inte var med i experimentet, som fick Philip att inse vad som hade hänt. Slutsatserna från experimentet är att ondska skapas då man:
pratar nedsättande
avhumaniserar andra
avindividualiserar sig själv
sprider ansvaret
blint lyder auktoriteter
okritiskt anpassar sig till gruppnormen
passivt tolererar ondska genom overksamhet eller ointresse
”Is the internet the greatest power the world has ever seen?” Det är BBC som undrar (tack Anna Troberg för tipset). Jag vet inte om man ska se det som ett uppvaknande hos det stora public service företaget för vad som håller på att ske. Trailern visar dock (för ovanlighetens skull) upp de många goda sidorna hos internet (se nedan).
Internet är världens mest komplexa maskin. Internets komplexitet närmar sig snabbt komplexiteten hos den mänskliga hjärnan. Jag skriver detta blogginlägg på en oerhört komplicerad apparat som samtidigt är en ändpunkt, en av 100-miljontals, på den stora maskinen internet. När jag trycker på ”Publicera” kommer detta att vara läsbart för alla andra ändpunkter på internet och av alla de ca 1.6 miljarder användarna av denna fantastiska maskin.
Varför är då internet kanske den största kraft världen någonsin har skådat? Internet är skapat för kommunikation. Låt oss se bakåt i historien!
Internet är ännu ett steg i utvecklingen av kommunikationen mellan människor. Utvecklingen började med ”uppfinningen” av språket som gjorde att människan kunde koordinera sig i grupper för att gemensamt lättare skaffa mat. Nästa steg blev bildkonsten då berättelser, myter och kunskap kunde bevaras i form av bilder. Ur bilderna utvecklades skriftspråket som ytterligare möjliggjorde bevarandet och spridandet av kunskap, tankar, idéer, myter och berättelser. Nästa stora språng kom med tryckpressen. Tryckpressen sänkte kostnaderna för att framställa många exemplar av en text. Samtidigt gjorde tryckpressen att en hel yrkeskår, skrivarna, blev omodern. Kyrkan, bland annat Abboten av Sponheim, försvarade skrivaryrket. Abboten gav bland annat ut skriften ”De Laude Scriptorum” (Till lov för skrivarna). För att effektivt sprida skriften så använde han dock tryckpressen.
Tryckpressen möjliggjorde masspridning av idéer och kunskap vilket i sin tur var en förutsättning för den samhällsomvandling som skedde i och med reformationen då den katolska kyrkans makt bröts. Detta ledde i sin tur till upplysningen, franska revolutionen och demokratins framväxt. Tryckpressar var och är dock dyra så den som äger en tryckpress äger också makten att bestämma vad som ska tryckas. Det blir en kommunikation från ett fåtal till många.
Som jag beskrev ovan så orsakade uppfinnandet av tryckpressen en lång tid av förändringar, inte sällan våldsamma. De som satt på makten kände sin position hotad av den nya tekniken och försökte på alla sätt begränsa den. Ett sätt var införandet av upphovsrätt som från början var ett sätt att dela ut licenser och privilegier till av makten godkända tryckerier. Som så ofta tidigare segrade dock tekniken som raserade de gamla maktstrukturerna och skapade nya. Trycktekniken fick under 1900-talet komplement i radiotekniken och televisionen. Dessa båda medier delade dock tryckkonstens struktur då det är dyrt att sända radio och TV vilket medför att bara ett fåtal har kontrollen över medierna.
Så, i slutet av 1900-talet kom nästa steg i utvecklingen, Internet. Från början var det ett försök i USAs försvarslaboratorier att skapa ett kommunikationsnät som skulle vara decentraliserat så att det inte fanns en enskild punkt som upprätthöll hela nätets funktion. Snart spred sig dock nätet bland universiteten i USA och snart kopplade även utländska institutioner in sig. Allt eftersom datorerna blev billigare och snabbare så sjönk priset för en uppkoppling. Själv kom jag i kontakt med Internet under tidigt 90-tal då jag började på universitetet. 1994 fick jag min första uppkoppling hem.
Med Internet så fanns det nu ett verktyg som möjliggjorde för vanliga medborgare att publicera tankar och idéer för hela världen, en ny typ av massmedia där många kan kommunicera med många. Med utvecklingen av webben så hotades återigen de gamla maktstrukturerna, de som äger den infrastruktur som tidigare behövdes för att nå ut till många, dvs tryckpressar, radio- och TV-stationer, skivpressar (vinyl och CD), samt de som har makten att nå ut i dessa medier som politiker och andra makthavare. Med Internet och de nya sociala medierna försvinner den stabila grund som dessa har stått på i hundratals år. I början av 2000-talet kom boomen med bloggar, wiki, communities mm. Än står vi bara i början av denna omvälvning. De första som har fått känna av effekterna är skivbolag och filmbolag. Tidningarna börjar känna av konkurrensen och i USA pratar man mycket om tidningsdöden. 2009 publicerades dessutom en undersökning som visar att TV-tittandet rasar hos ungdomar till förmån för Internet.
Explosionen av användandet av Internet rubbar även makten på andra sätt. Varje person med tillgång till internet, vare sig det är i datorn hemma, på internet-café, telefonen eller någon annan internetansluten enhet, är potentiellt en informationsspridare med hela världen som mottagare. Med internets möjligheter att sprida text, ljud, bild och video så blir det allt svårare för makten att begå dumheter och komma undan med det. Någon kommer se det och sprida det och världen kommer att utkräva ett ansvar. Det går inte, som tidigare, att bara tysta ett fåtal journalister och tidningsägare. Idag har nästan varje medborgare tillgång till en kommunikationskanal långt mycket kraftfullare än den största tidning hade för 20 år sedan.
Naturligtvis låter makten inte detta ske hur som helst. I och med att kraften i internet blir allt mer uppenbar så försöker makten trycka tillbaka anden in i flaskan. För att återupprätthålla sitt informationsövertag så stiftas nu lagar som FRA-lagen, datalagringslagen m.fl. och man vill censurera och filtrera. En viktig princip i ett rättssamhälle är principen om likhet inför lagen. Jag vill påstå att rätten till likhet inför informationen är minst lika viktig i ett demokratiskt rättssamhälle. Denna likhet rubbas dock av ovan nämnda lagar!
Förra året skrev jag om 1900-talets viktigaste uppfinningar. I slutet av 1999 sammanställde tidningen NyTeknik en lista över 1900-talets viktigaste uppfinningar. På första plats landade penicillinet och först på 18:e plats kom Internet. Jag misstänker att man tog grundligt fel eftersom vi bara befann oss i början av internetrevolutionen år 1999.
Internet är tekniken som kan förhindra ett nytt Auschwitz genom att ta bort några av förutsättningarna för mänsklig ondska, genom att visa för hela världen vad som pågår och utkräva ansvar.
DN publicerar idag en ”bokrecension” av Gellert Tamas bok ”De apatiska. Om makt, myter och manipulation” som handlar om de apatiska flyktingbarnen som det talades mycket om för några år sedan. Jag har inte läst boken men bokrecensionen liknar få andra bokrecensioner och visar på ett skakande sätt vad som kan hända när tjänstemän börjar manipulera och driva egna agendor, hur oerhört lätt det är att överge sina grundvärden.
Det visar att ett samhälle kan överge sina grundvärden samtidigt som det vältrar sig i värdegrunder och mångfaldsplaner.
Några andra citat:
Dessa de mest sårbara utsattes alltså för en förtalskampanj som drev några av dem till självmordsförsök. Av vilka? Av tjänstemän som vi anförtrott uppgiften att vårda rättstaten och värna de svaga.
….
Tamas visar nämligen att det räckte att några få resoluta makthavare, med regeringens tysta medgivande, började blinka samförstånd till en främlingsfientlig opinion för att demokratins fästpunkter (läkaretik, pressetik, ämbetsmoral) skulle krackelera.
….
Det är en skrämmande och oerhört lärorik läsning. Man förstår bättre hur ett Machtübername skulle kunna gå till. Som en liten strömkantring till en början, fredligt, stegvis och med ögontjänare i de flesta rollerna.
Hur kopplar du detta till FRA-debatten? Jo, vad händer om tjänstemän börjar driva en egen agenda och samtidigt har tillgång till FRAs övervakning av svenskarnas data- och tele-trafik, datalagring mm? Vem kan råka illa ut? Var går nästa drev? Hur svårt kan det vara att övertyga ”domstolen” som ska bevilja FRAs övervakning? I fallet med de apatiska flyktingbarnen drogs läkare, journalister och ämbetsmän med. De få som protesterade omplacerades eller baktalades och fick sparken.
Plötsligt blev det rumsrent på ett ämbetsverk att fira avvisningar med champagne eller skämta om ”den slutgiltiga lösningen”, som Annica Ring kallade deportationen av de sjuka barnen.
Jag ligger hopplöst efter i mitt bloggläsande. Resor, mycket att göra på jobbet och ett litet nyfött barn har sinkat mitt bloggskrivande och bloggläsande rejält. Nu ser jag dock att det börjar röra sig igen i FRA-debatten. Den senaste dagen har jag sett flera inlägg från t ex HAX, Liberal och Långsint, Emma Opassande och Scaber Nestor om FRA. Jag skulle i detta sammanhang vilja tipsa om några inlägg jag gjorde förra månaden. Eftersom det var semestertider så kanske många missade dom.
Frågan vi måste ställa oss är vilket samhälle vi vill ha. Vill vi ha ett samhälle där avvikande ska övervakas i sina hem, där hela befolkningens privatliv ska vara tillgängligt för staten, där särintressen ska få agera polis, där avvikare ska motas in i normen?
Låt oss hoppas att 2009 blir året då makthavarna inser varför berlinmuren föll för 20 år sedan. Låt oss hoppas att 2009 blir året då politikerna inser vilken gigantisk blunder det är att tro att ökad övervakning ger ett säkrare samhälle. Låt oss hoppas att 2009 blir året då fria medborgares roll som samhällets grundpelare återupprättas. Låt oss hoppas!
Det är nu 20 år sedan en liten picknick förändrade världen. Låt detta bli en läxa för de politiker och andra makthavare som återigen vill införa avlyssning och övervakning av medborgarna. Inget imperium, diktatur eller övervakningsstat har överlevt längre tidsrymder. Det enda som krävs är några personer som lyder sitt samvete och därmed förvandlas till hjältar!
Det finns årtal man aldrig glömmer. 1989 är ett sådant åratal. Hösten 1989 förändrades välden. 1989 föll Berlinmuren, Kalla kriget tog slut, Europa återförenades och några av väldens värsta övervakningsstater försvann. Idag (19 augusti) för 20 år sedan hölls den pan-europeiska picknicken i Sopronpuszta i Ungern. Det skulle ha varit en symbolisk gest vid gränsen mellan Ungern och Österrike. Ett par borgmästare skulle skaka hand och man skulle tillfälligt öppna ett hål i gränsen mellan länderna. Detta lilla hål, ett nålstick i den järnridå som delat upp Europa i öst och väst, kom att bli det hål som fick vallen att rämna. 661 östtyska turister tog chansen och marscherade mot gränsen. Gränsvakterna hade order om att skjuta skarpt om någon försökte passera gränsen men istället ger högsta befälet order om att inte ingripa och vänder ryggen mot flyktingarna.
I den dallrande hettan ser Arpad Bella i stället flera hundra östtyska flyktingar som i snabb takt kommer emot honom. Unga lurviga män med skägg. Kvinnor i korta kjolar och sandaler. Några av dem skjuter barnvagnar framför sig, andra har småbarn i famnen.
De marscherar rakt mot gränsen.
– Det är i sådana ögonblick, under bråkdelar av sekunder, som man fattar sitt livs beslut, minns Arpad Bella som då inte har en aning om att historia skrivs i denna stund – och att han själv är en av aktörerna.
När flyktingarna börjar springa mot den fortfarande stängda övergången vid Sopronpuszta vet Arpad Bella att han inte kommer att lyda order.
Det så kallade skjutbefälet gäller fortfarande, och egentligen borde han först avlossa varningsskott och sedan skjuta skarpt för att tvinga tillbaka flyktingarna.
I stället ger den 43-årige karriärofficeren och medlemmen i det styrande kommunistpartiet order om att inte ingripa och vänder ryggen till. Östtyskarna bryter med våld upp grinden och rusar in i friheten.
Det är i stunder som denna som hjältar skapas när personer istället för att lyda order lyder sitt samvete. Arpad Bella är en sådan hjälte.
– Men jag är ingen hjälte. Jag gjorde vad mitt hjärta sa åt mig, säger den i dag 63-årige förre gränssoldaten som vi träffar vid gränsövergången där i dag bilar rullar fritt mellan de båda länderna.
Men det är precis det som är att vara en hjälte och det är precis sådana hjältar det finns alldeles för få av i världen. Det är sådant som gjorde Camilla Lindberg till folkhjälte vid FRA-omröstningen förra året. Det är sådant som gjorde mannen som ställde sig framför stridsvagnarna på Himmelska fridens torg 1989 odödlig.
Den pan-europeiska picknicken fick konsekvenser som ingen kunde anat. Östtyskar väller in i Ungern och den 10:e september beslutar Ungern att öppna gränsen mot Österrike varpå östtyskarna väller över gränsen och in i västeuropa. Knappt 3 månader efter picknicken faller själva symbolen för det delade Europa, Berlinmuren, och den 3:e december förklaras det kalla kriget slut. Knappt ett år senare, den 3:e oktober 1990 återförenas Tyskland då Östtyskland upphör att existera som en egen stat. Inte ens den östtyska säkerhetstjänsten Stasi med 200000 anställda och informatörer som höll halva befolkningen under uppsikt lyckades förutsäga denna fullständiga kollaps.
Det är nu 20 år sedan en liten picknick förändrade världen. Låt detta bli en läxa för de politiker och andra makthavare som återigen vill införa avlyssning och övervakning av medborgarna. Inget imperium, diktatur eller övervakningsstat har överlevt längre tidsrymder. Det enda som krävs är några personer som lyder sitt samvete och därmed förvandlas till hjältar!
Uppdaterat: SvD skriver idag i sin ledare om hur första revan fällde allt.
Igår skrev jag bland annat om vikten av att lära av historien. Här är ett inslag från 1973 där ÖB Stig Synnergren förklarar vad IB sysslar med. “Vi spanar inte på svenskar utan enbart på utländska förhållanden”. Jo, jo… Vi vet ju hur det var med det. För de som inte vet vad IB var så rekommenderas att läsa på. Mycket intressant finns att läsa i den statliga utredningSOU 2002:90.
Fritänk 