Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Tid för reflektion

Man kan väl lugnt säga att Piratpartiet kraschlandade i barnporr-frågan. Men frågan är fortfarande viktig. Var ska man dra gränsen mellan lagligt och olagligt? Det är väl i alla fall rimligt att ifrågasätta lagens rimlighet när innehav av tecknade mangafigurer blir kriminaliserat för att de har för små bröst. Piratpartiet verkar vara det enda parti som faktiskt ställer frågan. Nu gäller det för Piratpartiet att lyfta sig och peka på de viktiga frågor som dom andra partierna effektivt har visat att dom inte kan eller vill hantera.

Ja, Piratpartiet är ungt och oslipat. Det har inte de finansiella musklerna som de andra riksdagspartierna. MEN DET GÖR INTE PARTIETS KÄRNFRÅGOR MINDRE VIKTIGA.

Had I the heavens’ embroidered cloths,
Enwrought with golden and silver light,
The blue and the dim and the dark cloths
Of night and light and the half-light,
I would spread the cloths under your feet:
But I, being poor, have only my dreams;
I have spread my dreams under your feet;
Tread softly because you tread on my dreams.

William Butler Yeats

(Yeats dog 1939. Det innebär att upphovsrätten på denna dikt har gått ut då det gått mer än 70 år sedan upphovsrättsmannen dog och jag kan använda dikten fritt. Är detta rimligt?)

Jag drömmer om ett uppvaknade i svensk politik liknande den på Island där man antagit kanske världens modernaste lagar om yttrandefrihet och meddelarskydd. Så snälla, tread softly because you tread on my dreams.

Andra bloggar om: Piratpartiet, barnporr, upphovsrätt, yttrandefrihet, manga, politik, val2010

Wikileaks och mediemakten

Michael Crona skriver idag en mycket läsvärd understeckare i SvD som handlar om det nya medielandskapet som växt fram de senaste åren där bloggar och sidor som Wikileaks får en allt starkare roll. Michael menar att det inte bara är teknikens utveckling som driver utvecklingen, utan även att det finns ett missnöje med traditionella mediers nyhetsvärdering. Som exempel kan tas det lilla utrymme som videon ”Collateral Damage” som visar när en amerikansk helikopter skjuter ihjäl oskyldiga personer, bland annat barn, i Irak. Samtidigt skrivs spaltmil om Tiger Woods otrohetsaffär.

Medborgarjournalistik är här för att stanna. Tyvärr verkar makthavare försöka motverka det med nya lagar och regleringar som aldrig skulle accepterats om det gäller traditionella media. Därför behövs det krafter i riksdagen som håller emot.

Andra bloggar om: media, yttrandefrihet, sociala media, Piratpartiet

Just nu rasar debatten om kassettersättningen. Upphovsrättsorganisationer klagar på att folk inte längre köper och bränner bännbara CD- och DVD-skivor. När man köper dessa lagringsmedia tas en avgift ut som går till upphovsrättsinnehavare för att skivorna eventuellt kan användas för att lagra deras material. Som alla vet så föråldras teknik och i takt med att andra lagringsmedia, som hårddiskar, USB-minnen och telefonminnen har blivit allt större och billigare samtidigt som lagringsbehoven ökar så faller skivorna för åldersstrecken, precis som floppy-diskarna, zip-skivorna och andra lagringsmedia har gjort tidigare. Nu vill dock upphovsrättsorganisationerna även ta ut en avgift på telefonminnen, hårddiskar och USB-minnen.

På 1800-talet och början på 1900-talet var det vanligt med isskåp för att hålla livsmedel kallt. Issåpen var helt enkelt ett värmeisolerat skåp där man placerade ett isblock för att hålla varorna kalla. När isblocket hade smält fick man lägga in ett nytt. Det var iskarlarna som levererade isblocken. På vinterna sågade iskarlarna upp sjöis i stora block som sedan lagrades under sågspån till den varma årstiden då blocken levererades till kunderna. Det var ett tungt jobb att hantera isen. Med tiden konkurrerade kylskåpen ut isskåpen och iskarlarna fick färre och färre kunder tills dom slutligen fick upphöra med sin verksamhet, trots att efterfrågan på kyla ingalunda hade minskat utan snarare ökade. Det var till slut ingen som ville hålla på att beställa is och sedan få den levererad hem där någon skulle ta emot leveransen när man nu enkelt kunde skapa kylan själv med hjälp av elektricitet. Iskarlarnas affärsmodell blev omodern på grund av ny teknik.

Det var förmodligen tur att inte iskarlarna hade resursstarka internationella organisationer i ryggen som lobbade för deras sak. I så fall hade vi nog fått betala en ”kylavgift” för den elektricitet vi använder för att en del av elektriciteten går till att skapa kyla i våra kylskåp och iskarlarna måste ju få betalt för den kyla vi använder! Eller…? Nej, iskarlarna fick naturligtvis se sig utkonkurrerade och hitta annat att livnära sig på. Det finns ingen naturlag som sa att dom var tvungna att få betalt för att dom sågat upp och lagrat is när inte deras tjänster längre efterfrågades. Samma öde gick skrivarna till mötes när dom konkurrerades ut av tryckpressen, och skrivmaskinstillverkarna när dom konkurrerades ut av datorerna, telegraferna konkurrerades ut av telefonen. Förändring betyder ofta att somliga yrken försvinner och nya skapas. Det gäller att antingen anpassa sig eller försvinna. Det är märkligt att denna logik inte ska gälla även för kulturskapare. För vad vi ser idag är att det finns kulturskapare som anpassar sig till de nya distributionskanalerna och de nya affärsmodellerna men många biter sig kvar vid dom gamla med allt mer drastiska medel. Till slut kommer dom också inse att det inte går längre. Frågan är då bara om det är för sent.

När förändringens vindar blåser bygger somliga vindskydd och andra väderkvarnar.

– Kinesiskt ordspråk.

Andra bloggar om: Kassettersättning, Copyswede, internet, fildelning, kulturskapare, affärsmodeller, Piratpartiet

Se detta TED-talk om den nya informationsekonomin.

But — and this is the dark lining — it is threatened by — in the same way that it threatens — the incumbent industrial systems. So next time you open the paper, and you see an intellectual property decision, a telecoms decision, it’s not about something small and technical. it is about the future of the freedom to be as social beings with each other, and the way information, knowledge and culture will be produced. Because it is in this context that we see a battle over how easy or hard it will be for the industrial information economy to simply go on as it goes, or for the new model of production to begin to develop alongside that industrial model, and change the way we begin to see the world and report what it is that we see.

Piratpartiet är det enda partiet som har förstått.

Andra bloggar om: information, kunskap, open source, ekonomi, Piratpartiet, internet

Vad händer…

Vad händer om en fattig människa som knappt har mat för dagen får tillgång till en bok?

William Kamkwamba var 14 år och bodde i ett ruckel på landet i Malawi. Ett år slog torkan till och skörden slog fel. Hungerkatastrofen var ett faktum. William var tvungen att sluta skolan för familjen hade inte råd att ha honom kvar. Familjen och deras grannar höll på att dö av hunger. Men William tog sig till ett bibliotek och läste en bok om energi och en bok om fysik. I boken om energi läste han om vindkraftverk och i boken om fysik lärde han sig om elektricitet. Då fick han en idé. Han tog sig till en skrot och hittade en traktorfläkt, en stötdämpare, ramen till en cykel, PVC-rör och en cykel-generator. Av detta byggde han ett vindkraftverk som kunde driva 4 lampor och två radioapparater. Efter den framgången byggde han ett större vindkraftverk som kunde pumpa vatten så att han kunde bevattna åkrarna om torkan slog till igen.

Williams vindkraftverk tog honom, han som aldrig varit borta från sitt hem, till TED-konferensen där han kunde berätta för hela världen vad han gjort. Två år senare gjorde han ett återbesök på TED-konferensen för att berätta hela historien. Han avslutar med:

So I would like to say something to all the people out there, like me, to the Africans, and the poor who are struggling with your dreams, God bless. Maybe one day you will watch this on the Internet. I say to you, trust yourself and believe. Whatever happens don’t give up. Thank you.

Vad händer med en människa som inte har något, plötsligt får tillgång till all information i världen?  Vad händer med en människa som inte har något, plötsligt kan dela och dela med sig av idéer, information och kunskap? Detta håller på att ske idag! Genom projekt som ”One Laptop Per Child” får fattiga en möjlighet att rädda sig själva genom att koppla in sig på Internet. Dom räddar dessutom inte bara sig själva, dom får ekonomin att blomstra och räddar även sina barns framtid och nationens framtid, dom till och med ökar hela världens välstånd.

I Sverige skrivs det artiklar om hur vi ska stoppa vår barn från att dela kunskap.

Sätt stopp för vansinnet!

Andra bloggar om: kunskap, internet, information, övervakning, TED, One Laptop Per Child, Piratpartiet

Jag har i att antal inlägg den senaste tiden försökt förklara varför det är viktigt att bevara Internet öppet och fritt. Det handlar om den kraft som finns i Internet att både försäkra vår välfärd och försäkra oss mot ondska, övergrepp och grymheter. Vissa länder med erfarenheter av grymma militärdiktaturer, som t ex Chile, verkar ha insett detta. Andra fattiga länder, som t ex Uruguay, Peru och Rwanda, storsatsar på att skoleleverna, som utgör ländernas framtid, får möjlighet att via en egen dator kunna koppla upp sig på Internet. Uruguay som var först ut anser sig redan ha räknat hem hela satsningen på grund av de positiva resultat man uppnått.

I Europa däremot är trenden den rakt motsatta. I det nu omdebatterade telekompaketet valde man att kompromissa bort delar som skulle garantera ett öppet och fritt Internet i EU. Detta i kombination med domar som tvingar internetleverantörer att ta ansvar för trafiken i sina nätverk är inte bara korkat – det är rent samhällsfarligt!

Som jag skrivit tidigare kommer jag att rösta på Piratpartiet som verkar vara det enda parti i Sverige som förstår hur viktiga dessa frågor är för vår framtid. Gör det du också!

Andra bloggar om vårt trasiga Internet: HAX, Opassande, Intensifier, Christian Engström, Sjumil, Jöran Fagerlund

Andra bloggar om: Internet, telekompaketet, nätneutralitet, Piratpartiet

Vem kan tillverka en blyertspenna? Leonard Read hävdar i sin essä ”I, Pencil” att det finns inte någon människa i hela världen som vet hur man gör en vanlig blyertspenna! Förvånad? Ja, jag blev det i alla fall innan jag började tänka efter.

Alla vet hur en blyertspenna ser ut och fungerar. Ett stift av grafit omgivet av trä. Inget komplicerat eller krångligt. Men skulle jag kunna göra en om jag hamnade på en öde ö som hade alla råvaror? Svar: Nej, det skulle jag inte. Jag vet inte hur man bryter den grafit som behövs till stiftet och jag vet inte hur jag ska gå tillväga för att blanda den med kaolinlera och forma det till ett stift. Och trä… hur ska jag fälla ett träd? Jag behöver stål men jag vet inte hur jag ska få fram stål ur den järnmalm som finns. Jag vet inte ens hur jag ska bryta järnmalmen. Jag vet inte hur jag ska tillverka de maskiner som bearbetar trädet till formen av en blyertspenna eller hur jag ska tillverka limmet som håller ihop de två trä-halvorna som omsluter stiftet. Kort sagt: Jag och ingen annan i hela världen kan tillverka en blyertspenna! Ändå använder miljontals med människor en blyertspenna varje dag och det tillverkas ett oräkneligt antal blyertspennor varje dag. Hur hänger detta ihop? Jo, blyertspennan är resultatet av många personers idéer och kunnande!

When ideas have sex” är titeln på Matt Ridleys TED-talk där han hävdar att förmågan att utbyta idéer och dela med sig av kunskap är en egenskap som är unikt mänsklig och som gör att människor blir mer framgångsrika ju fler vi är. Utbytet av idéer och kunskap är det som driver mänskligheten framåt! Civilisationen och den tekniska utvecklingen är inte resultatet av några få smarta personer utan resultatet av vår förmåga att samarbeta och utbyta idéer. Det viktigaste för att få ett ökat välstånd och driva utvecklingen framåt är alltså ett fritt och effektivt utbyte av tankar, kunskap och idéer!

Det går att få utvecklingen att avstanna eller reversera, få den att gå bakåt, genom att förhindra kommunikation och utbyte av idéer. Det har hänt tidigare i historien. För 10 000 år sedan, i slutet av den senaste istiden, började havsnivån att stiga då de väldiga glaciärerna började smälta. Detta gjorda bland annat att Tasmanien avskiljdes från det australiska fastlandet. Invånarantalet på Tasmanien var för litet och för isolerat för att upprätthålla den kunskap man hade och samhället backade tillbaka till tidig stenålder.

Dagens moderna samhälle är helt beroende av ett utbyte av idéer och kunskap. Minsta störning gör att vi tappar välstånd och konkurrenskraft. Det idag viktigaste mediet för kunskapsutbyte är Internet. Länder som Uruguay, Peru och Rwanda har förstått detta. Där förses, eller planerar man att förse, varje skolelev med en enkel laptop och en möjlighet att koppla upp sig på Internet – inte för att det är kul utan för att bli konkurrenskraftiga i framtiden. I Uruguay, där man har kommit längst, börjar redan projektet att ge utdelning och man tycker redan att man kan räkna hem hela satsningen. Chile lagstiftade nyligen om nätneutralitet för att försäkra ett fritt Internet, förmodligen visa från erfarenheter av militärdiktaturen under Pinochet. Dessa fattiga länder har förstått kraften i ett utbyte av idéer, tankar och kunskap.

Tyvärr går utvecklingen i Europa, USA och övriga västvärlden i rakt motsatt riktning. Införandet av drakoniska övervakningslagar ( t ex FRA-lagen, datalagringsdirektivet och telekompaketet), förlängd upphovsrätt, hårdare patentlagstiftning och förslag på införande av bredbandsskatt verkar i rakt motsatt riktning, bort från ett fritt idé-flöde och mot en modern version av Tasmanien. Vi tappar i konkurrenskraft och utvecklingen stannar. Det är inte en slump att utvecklingen idag går snabbast i regioner med ett mindre hårt förhållningssätt till immateriell lagstiftning. Kanske ser vi morgondagens snabbaste utveckling i länder som Uruguay, Peru, Rwanda och Chile.

För det är som Matt Ridley säger: Det viktiga är inte hur många smarta individer vi har utan hur bra vi samarbetar, kommunicerar och delar idéer, tankar och kunskap.

Jag tänker rösta för välfärd och bibehållen konkurrenskraft i valet i höst och lägga min röst på det enda parti som värnar ett fritt flöde av idéer, tankar och kunskap och som värnar min medborgerliga rättigheter, nämligen Piratpartiet.

Intressant?

Andra bloggar om: Piratpartiet, idéer, Internet, kunskap, övervakning, TED

Chile har en stormig historia. Under Pinochet dödades minst 2 115 personer och minst 27 265 torterades, därav 88 barn, i en häxjakt på oppositionella med många brott mot de mänskliga rättigheterna.

Med tanke på Chiles historia är det kanske inte så konstigt att Chile nu har infört lagstadgad nätneutralitet. Man har ju en relativt färsk erfarenhet av hur illa det kan gå.

No [ISP] can block, interfere with, discriminate, hinder, nor restrict the right of any Internet user of using, send, receive or offer any content, application, or legitimate service through the Internet, as well as any activity or legitimate use conducted through the Internet.

Budbärarimmuniteten har varit en självklarhet sedan åtminstone romartiden. Posten kan inte hållas ansvarig för vad man levererar. Telia kan inte hållas ansvarig för vad kunderna pratar om. Av någon anledning är detta inte lika självklartInternet. Domstolar har beordrat internetleverantörer att blockera olika tjänster på Internet. Det är därför glädjande att Chile nu är ett föregångsland! Hoppas bara att EU tar sitt förnuft till fånga och också inför nätneutralitet. Piratpartiet är uttalat för nätneutralitet

Bloggar om: nätneutralitet, budbärarimmunitet, internet, internetleverantörer, censur, yttrandefrihet, Piratpartiet

1971 genomfördes ett psykologiskt experiment på Stanforduniversitetet som i efterhand har bliviv känt som Stanfordexperimentet eller ”Stanford prison experiment”. Experimentet skulle undersöka hur människan reagerar i fångenskap och hur sociala roller påverkar beteendet. Philip Zimbardo ledde experimentet där  man valde ut 24 st studenter och delade slumpvis in hälften som fångar och hälften som fångvaktare. Fångarna fördes till ett avskilt rum i universitetets källare. Experimentet gick snabbt överstyr och fick avbrytas i förtid efter bara 6 dagar. Till exempel uppvisade en tredjedel av ”fångvaktarna” ett direkt sadistiskt beteende där de efter hand uppenbarligen fann ett stort nöje i att kränka fångarna. Det skrämmande var att Philip själv, som försöksledare, inte kunde se vad som hände. Istället var det Christina Maslach, som inte var med i experimentet, som fick Philip att inse vad som hade hänt.

Experimentet blev en plågsam följeslagare till Philip och det är först nyligen, efter nästan 40 år, som har han på ett mer övergripande och systematiskt sätt har försökt reflektera kring experimentet och dess olika moraliska och psykologiska innebörder

Vad skapade då denna ondska? Slutsatserna av experimentet blev att ondska skapas då man:

  • pratar nedsättande
  • avhumaniserar andra
  • avindividualiserar sig själv
  • sprider ansvaret
  • blint lyder auktoriteter
  • okritiskt anpassar sig till gruppnormen
  • passivt tolererar ondska genom overksamhet eller ointresse

Filosofen Kathleen Taylor har funderat på detta med grymmhet. Hennes slutsats är att grymhet ofta bottnar i ytterst vardagliga företeelser som feghet, konformism, bristande insikt och fantasi. Att anpassa sig till en grupp som ska skänka säkerhet och trygghet samt benägenheten att skapa en vi-känsla med hjälp av komprometterande bilder av dem som uppfattas stå utanför gruppen, ”de andra”, är ständigt återkommande hos personer som utvecklar grymma beteenden. Genom abstraktioner, objektifieringar och demoniseringar förnekas ”de andra” sin mänsklighet och blir istället till föremål för fördomar, manipulering, våld och – i extremfallet – förintelse. Mänsklig grymhet har således sin grund i en och samma psykologiska mekanism, nämligen förövarens vilja att distansera sig från sitt offer.

Jag kommer att tänka på detta när jag läser dagens Understreckare i SvD som handlar om en utställning med vanliga tyska soldaters bilder från 2:a Världskriget.

Det svartvita fotografiet ser ut att återge en varm sommardag. En kvinna vadar genom vatten som når henne till vaderna, hon håller upp en enkel klänning så att den inte ska bli blöt. Hon har en huvudduk, kanske som skydd mot hettan. Till höger skymtar en tunn, lerig och stenig strandremsa. En obestämbar skugga, som från ett träd, faller över ytan ovanför kvinnan som själv kastar en svart skugga över vattnet. I bilden i övrigt syns endast vattenytan som krusas i kvinnans kölvatten. Allt verkar lugnt och stilla. Fotografiet är taget snett uppifrån, betraktaren ser ned på kvinnans rygg; ansiktet är bara en mörk fläck. Bildkompositionen är modernistisk med sin sneda och något udda vinkel. Perspektivet ger ingen information om innehållet, fotografiet som bild framträder. Inget får vi veta om kvinnan eller hennes identitet, heller inget om situationen. Det ser ut som ett tillfälligt fotografi, en skildring av en slumpvis vald situation. Fotografiet som snapshot.

Det är först när vi får kännedom om fotografiets sammanhang som allt omkullkastas. Bilden är tagen av en anonym tysk soldat under andra världskriget. Idyllen vänds till sin motsats. Svalkande bad blir till potentiellt mord. Det vi ser är en bild som visar andra världskrigets brutalitet – att det ser ut som en vardaglig situation gör det bara svårare att förstå. Kvinnan är troligen av judisk börd och hon utnyttjas av den tyska armén på frammarsch någonstans vid östfronten, mellan floderna Donets och Don år 1942. Kvinnan betecknas med en byråkratisk formulering som ”Minensuchgerät 42”. Som ”minsökningsapparat” korsar hon floden för att lokalisera minor med livet som insats. Förr eller senare kommer hon att omkomma efter att ha trampat på en mina. Fotografiets titel återfinns på baksidan: ”Die Minenprobe” – mintestet.

Hur ska då grymhet och ondska motverkas? Både Philip Zimbardo och Kathleen Taylor är inne på samma lösning. Vi måste börja hylla whistleblowers och andra vardagshjältar. Arpad Bella var en sådan vardagshjälte. Det enda han gjorde var att ge order om att inte skjuta utan vända ryggen mot 661 östtyska turister när dessa stormade mot gränsen mellan Ungern och Österrike för fly till västeuropa en varm augustidag 1989.

I den dallrande hettan ser Arpad Bella i stället flera hundra östtyska flyktingar som i snabb takt kommer emot honom. Unga lurviga män med skägg. Kvinnor i korta kjolar och sandaler. Några av dem skjuter barnvagnar framför sig, andra har småbarn i famnen.

De marscherar rakt mot gränsen.

– Det är i sådana ögonblick, under bråkdelar av sekunder, som man fattar sitt livs beslut, minns Arpad Bella som då inte har en aning om att historia skrivs i denna stund – och att han själv är en av aktörerna.

När flyktingarna börjar springa mot den fortfarande stängda övergången vid Sopronpuszta vet Arpad Bella att han inte kommer att lyda order.

Det så kallade skjutbefälet gäller fortfarande, och egentligen borde han först avlossa varningsskott och sedan skjuta skarpt för att tvinga tillbaka flyktingarna.

I stället ger den 43-årige karriärofficeren och medlemmen i det styrande kommunistpartiet order om att inte ingripa och vänder ryggen till. Östtyskarna bryter med våld upp grinden och rusar in i friheten.

– Det hade kunnat sluta med att blodbad, säger Arpad Bella som efteråt beskylls för tjänstefel och av många kolleger betraktas som en förrädare men tio år senare belönas med en hög ungersk utmärkelse.

~~~ ~~~ ~~~

– Men jag är ingen hjälte. Jag gjorde vad mitt hjärta sa åt mig, säger den i dag 63-årige förre gränssoldaten som vi träffar vid gränsövergången där i dag bilar rullar fritt mellan de båda länderna.

Detta utlöser en lavin av händelser och bara 3 månader senare faller symbolen för förtryck och ett delat Europa, Berlinmuren, och den 3:e december förklaras det kalla kriget slut. Knappt ett år senare, den 3:e oktober 1990 återförenas Tyskland då Östtyskland upphör att existera som en egen stat. Inte ens den östtyska säkerhetstjänsten Stasi med 200000 anställda och informatörer som höll halva befolkningen under uppsikt lyckades förutsäga denna fullständiga kollaps.

Internet är idag världens mest komplexa maskin. Internets komplexitet närmar sig snabbt komplexiteten hos den mänskliga hjärnan. Jag skriver detta blogginlägg på en oerhört komplicerad apparat som samtidigt är en ändpunkt, en av 100-miljontals, på den stora maskinen Internet. Men Internet är inte i första hand en väldig massa kablar och elektronik. Internet är i första hand en nätverk av människor. När jag trycker på ”Publicera” kommer detta att vara läsbart för alla andra ändpunkter på Internet och av alla de ca 1.6 miljarder användarna av denna fantastiska maskin. Denna egenskap, att alla plötsligt kan publicera information till alla andra i världen, är något helt unikt i historien. Tidigare var det bara dom som hade mycket pengar som kunde sprida information eller välja vilken information som skulle bli spridd. Idag kan en fattig skolelev i Uruguay publicera information till hela världen från sin laptop! Detta binder samman världen och ger bättre förståelse för varandra – ”de andra” finns inte, vi är alla människor. Internet skapar vardagshjältar. Vardagshjältar motverkar ondska och grymhet.

Bloggar om: ondska, grymhet, internet, hjältar, Piratpartiet

Människans minne är kort. Den 3:e maj 1973 briserade bomben. I tidningen Folket i bild/Kulturfront avslöjade journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt att det fanns en tidigare okänd underrättelseorganisation i Sverige. Inte ens riksdagen kände till organisationens existens. Organisationen hade ägnat sig åt åsiktsregistrering och samarbetade med den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth och amerikanska CIA.

Organisationen var naturligtvis IB. Dom enda som blev straffade i IB-härvan var journalisterna Guillou och Bratt. Domstolar och justitieombudsmannen kom fram till att ingen på IB hade gjort sig skyldig till brott. Lagen om åsiktsregistrering gällde brar SÄPO och trots att det fanns bevis för att man gjort inbrott hos vänsterorganisationer så kunde inte det räknas som brott då inget hade stulits.

Inte förrän 1999 tillsattes en ordentlig utredning med mycket omfattande befogenheter och tillgång på material, den sk Säkerhetskomissionen. År 2002 presenterade komissionen sitt betänkande, med titeln ”Rikets säkerhet och den personliga integriteten” (SOU 2002:87) och rapport, uppdelat på 8 delrapporter och totalt över 3000 sidor (SOU 2002:88SOU 2002:95).

Hanne Kjöller på DN skriver en ledare 2008:

Det sägs att den som inte lär av historien är dömd att återupprepa den. Därför läser jag den blott sex år gamla SOU-rapporten om IB, åsiktsregistreringen, avlyssningen och spaningen på i många fall helt vanliga svenskar (SOU 2002:90). I den får man veta vad som kan hända när en särskilt utvald grupp människor, under stort hemlighetsmakeri, sätts att ansvara för något så storvulet som avgörande delar av rikets säkerhet. Ungefär som FRA, alltså.

Här kan man mellan raderna läsa om den dynamiska process som ligger inbäddad i uppgiften. Hur ändamålet alltmer tenderar att helga medlen (eftersom ändamålet är så oerhört viktigt), hur man töjer på regelverk och hur det som kanske från början var rimliga kopplingar någonstans under resans gång spårar ur. Och hur högt uppsatta myndighetschefer och politiker nästan ända fram till våra dagar blåljuger.

~~~ ~~~ ~~~~

Det som började med en någorlunda reell hotbild, som den runt organisationen Världsfredsrådet som på goda grunder kan anses ha styrts från Sovjetunionen, rullade vidare i säkerhetstjänsternas huvuden så att själva fredsbegreppet automatiskt kom att kopplas till kommunism och omstörtande verksamhet. Så visst registrerades aktiva i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, liksom aktiva i organisationer mot kärnvapen, värnplikt och Jas. Det kunde räcka med att dela ut flygblad eller att samla in namnunderskrifter. Ibland krävdes ännu mindre. Några exempel på personer som registrerats:

Tre ungdomar, 17, 18 och 20 år gamla, aktiva i Sundsvalls fredsförening, hade i samband med regementets dag i Liden burit plakat med formuleringar ”du skall icke dräpa” och ”frihet och rätt framför våld och makt”.

En man hade i en demonstration utanför Riksdagshuset burit ett plakat med budskapet: ”Vi fordrar en aktiv politik i Sydafrikafrågan”.

En socialdemokratisk ledamot av Nyköpings stadsfullmäktige motsatte sig ett kommunalt anslag till skytterörelsen med motiveringen att den som trivdes med att skjuta på människofigurer av papp borde bekosta den verksamheten själv.

En man som delade ut trycksaker utanför en lokal där värnpliktiga skrevs in blev registrerad. Inte för trycksakerna, utan för att han ansågs vara en ”typisk kverulant” och sannolikt mormon ”med en i många avseenden avog inställning mot rådande samhällsordning”. Mannens politiska uppfattning blev aldrig känd mer än att man noterade att han sågs läsa tidningen Arbetaren.

Fabrikören ”K” i Eskilstuna blev registrerad efter att ha deltagit i en fredskryssning 1954, vilket för övrigt alla andra resenärer också blev. Efter vidare efterforskningar konstaterar säkerhetstjänsten:

”K är medlem i folkpariet. Sedan 1950 representerar han folkpartiet i stadsfullmäktige i Eskilstuna”. . .”K är en skicklig organisatör, god talare och icke rädd för att offentligen klargöra sina åsikter om saker och ting. Han har bra ekonomi. Är berest. Varit bland annat i England och Amerika.”

Fabrikörens hustru, också hon folkpartist och invald i kyrkofullmäktige, blev tillsammans med sin man kvar i registret till 1972. Då hade ytterligare information lagts till parets akter, bland annat att paret flyttat inom Eskilstuna och att ”K” alltjämt var en framträdande folkpartist.

I SOU-rapporten finns exempel på affärsmän, predikanter och högerpolitiker som liksom fabrikör ”K” uppenbart inte hör hemma i rullorna men ändå blir kvar där därför att man aldrig kan vara riktigt säker. Vilka enorma resurser som gått till att bevaka alldeles vanliga människor.

Telefonavlyssning och spaning tycks också i många fall pådrivet av hjärnspöken. I protokollen kan man läsa hur människor närmar sig dörren med en påse kaffebröd i handen eller hur en viss brevbärare går in i vilka portar under sin postutdelning. Ingen uppgift tycks för liten. Ingen detalj för ovidkommande. Och ingen eftertanke när resultaten uteblir. När man avlyssnat någon tillräckligt länge utan resultat är lösningen sällan att ge upp utan att avlyssna mer.

Gränserna för vad man får och inte får töjs. Telefonavlyssningen blev omfattande, överflödsinformationen likaså, i synnerhet för en säkerhetstjänst som såg kommunister överallt. Materialet delades upp på fiktiva meddelare och kunde på så vis katalogiseras.

Uppenbarligen har våra politiker inte lärt sig av historien. I Almedalen rådde en öronbedövande tystnad runt dessa frågor.

Andra bloggar om : Piratpartiet, IB, Informationsbyrån, övervakning, avlyssning, FRA, integritet