Just nu rasar debatten om kassettersättningen. Upphovsrättsorganisationer klagar på att folk inte längre köper och bränner bännbara CD- och DVD-skivor. När man köper dessa lagringsmedia tas en avgift ut som går till upphovsrättsinnehavare för att skivorna eventuellt kan användas för att lagra deras material. Som alla vet så föråldras teknik och i takt med att andra lagringsmedia, som hårddiskar, USB-minnen och telefonminnen har blivit allt större och billigare samtidigt som lagringsbehoven ökar så faller skivorna för åldersstrecken, precis som floppy-diskarna, zip-skivorna och andra lagringsmedia har gjort tidigare. Nu vill dock upphovsrättsorganisationerna även ta ut en avgift på telefonminnen, hårddiskar och USB-minnen.
På 1800-talet och början på 1900-talet var det vanligt med isskåp för att hålla livsmedel kallt. Issåpen var helt enkelt ett värmeisolerat skåp där man placerade ett isblock för att hålla varorna kalla. När isblocket hade smält fick man lägga in ett nytt. Det var iskarlarna som levererade isblocken. På vinterna sågade iskarlarna upp sjöis i stora block som sedan lagrades under sågspån till den varma årstiden då blocken levererades till kunderna. Det var ett tungt jobb att hantera isen. Med tiden konkurrerade kylskåpen ut isskåpen och iskarlarna fick färre och färre kunder tills dom slutligen fick upphöra med sin verksamhet, trots att efterfrågan på kyla ingalunda hade minskat utan snarare ökade. Det var till slut ingen som ville hålla på att beställa is och sedan få den levererad hem där någon skulle ta emot leveransen när man nu enkelt kunde skapa kylan själv med hjälp av elektricitet. Iskarlarnas affärsmodell blev omodern på grund av ny teknik.
Det var förmodligen tur att inte iskarlarna hade resursstarka internationella organisationer i ryggen som lobbade för deras sak. I så fall hade vi nog fått betala en ”kylavgift” för den elektricitet vi använder för att en del av elektriciteten går till att skapa kyla i våra kylskåp och iskarlarna måste ju få betalt för den kyla vi använder! Eller…? Nej, iskarlarna fick naturligtvis se sig utkonkurrerade och hitta annat att livnära sig på. Det finns ingen naturlag som sa att dom var tvungna att få betalt för att dom sågat upp och lagrat is när inte deras tjänster längre efterfrågades. Samma öde gick skrivarna till mötes när dom konkurrerades ut av tryckpressen, och skrivmaskinstillverkarna när dom konkurrerades ut av datorerna, telegraferna konkurrerades ut av telefonen. Förändring betyder ofta att somliga yrken försvinner och nya skapas. Det gäller att antingen anpassa sig eller försvinna. Det är märkligt att denna logik inte ska gälla även för kulturskapare. För vad vi ser idag är att det finns kulturskapare som anpassar sig till de nya distributionskanalerna och de nya affärsmodellerna men många biter sig kvar vid dom gamla med allt mer drastiska medel. Till slut kommer dom också inse att det inte går längre. Frågan är då bara om det är för sent.
När förändringens vindar blåser bygger somliga vindskydd och andra väderkvarnar.
– Kinesiskt ordspråk.
Andra bloggar om: Kassettersättning, Copyswede, internet, fildelning, kulturskapare, affärsmodeller, Piratpartiet
Fritänk 