Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Chile har en stormig historia. Under Pinochet dödades minst 2 115 personer och minst 27 265 torterades, därav 88 barn, i en häxjakt på oppositionella med många brott mot de mänskliga rättigheterna.

Med tanke på Chiles historia är det kanske inte så konstigt att Chile nu har infört lagstadgad nätneutralitet. Man har ju en relativt färsk erfarenhet av hur illa det kan gå.

No [ISP] can block, interfere with, discriminate, hinder, nor restrict the right of any Internet user of using, send, receive or offer any content, application, or legitimate service through the Internet, as well as any activity or legitimate use conducted through the Internet.

Budbärarimmuniteten har varit en självklarhet sedan åtminstone romartiden. Posten kan inte hållas ansvarig för vad man levererar. Telia kan inte hållas ansvarig för vad kunderna pratar om. Av någon anledning är detta inte lika självklartInternet. Domstolar har beordrat internetleverantörer att blockera olika tjänster på Internet. Det är därför glädjande att Chile nu är ett föregångsland! Hoppas bara att EU tar sitt förnuft till fånga och också inför nätneutralitet. Piratpartiet är uttalat för nätneutralitet

Bloggar om: nätneutralitet, budbärarimmunitet, internet, internetleverantörer, censur, yttrandefrihet, Piratpartiet

1971 genomfördes ett psykologiskt experiment på Stanforduniversitetet som i efterhand har bliviv känt som Stanfordexperimentet eller ”Stanford prison experiment”. Experimentet skulle undersöka hur människan reagerar i fångenskap och hur sociala roller påverkar beteendet. Philip Zimbardo ledde experimentet där  man valde ut 24 st studenter och delade slumpvis in hälften som fångar och hälften som fångvaktare. Fångarna fördes till ett avskilt rum i universitetets källare. Experimentet gick snabbt överstyr och fick avbrytas i förtid efter bara 6 dagar. Till exempel uppvisade en tredjedel av ”fångvaktarna” ett direkt sadistiskt beteende där de efter hand uppenbarligen fann ett stort nöje i att kränka fångarna. Det skrämmande var att Philip själv, som försöksledare, inte kunde se vad som hände. Istället var det Christina Maslach, som inte var med i experimentet, som fick Philip att inse vad som hade hänt.

Experimentet blev en plågsam följeslagare till Philip och det är först nyligen, efter nästan 40 år, som har han på ett mer övergripande och systematiskt sätt har försökt reflektera kring experimentet och dess olika moraliska och psykologiska innebörder

Vad skapade då denna ondska? Slutsatserna av experimentet blev att ondska skapas då man:

  • pratar nedsättande
  • avhumaniserar andra
  • avindividualiserar sig själv
  • sprider ansvaret
  • blint lyder auktoriteter
  • okritiskt anpassar sig till gruppnormen
  • passivt tolererar ondska genom overksamhet eller ointresse

Filosofen Kathleen Taylor har funderat på detta med grymmhet. Hennes slutsats är att grymhet ofta bottnar i ytterst vardagliga företeelser som feghet, konformism, bristande insikt och fantasi. Att anpassa sig till en grupp som ska skänka säkerhet och trygghet samt benägenheten att skapa en vi-känsla med hjälp av komprometterande bilder av dem som uppfattas stå utanför gruppen, ”de andra”, är ständigt återkommande hos personer som utvecklar grymma beteenden. Genom abstraktioner, objektifieringar och demoniseringar förnekas ”de andra” sin mänsklighet och blir istället till föremål för fördomar, manipulering, våld och – i extremfallet – förintelse. Mänsklig grymhet har således sin grund i en och samma psykologiska mekanism, nämligen förövarens vilja att distansera sig från sitt offer.

Jag kommer att tänka på detta när jag läser dagens Understreckare i SvD som handlar om en utställning med vanliga tyska soldaters bilder från 2:a Världskriget.

Det svartvita fotografiet ser ut att återge en varm sommardag. En kvinna vadar genom vatten som når henne till vaderna, hon håller upp en enkel klänning så att den inte ska bli blöt. Hon har en huvudduk, kanske som skydd mot hettan. Till höger skymtar en tunn, lerig och stenig strandremsa. En obestämbar skugga, som från ett träd, faller över ytan ovanför kvinnan som själv kastar en svart skugga över vattnet. I bilden i övrigt syns endast vattenytan som krusas i kvinnans kölvatten. Allt verkar lugnt och stilla. Fotografiet är taget snett uppifrån, betraktaren ser ned på kvinnans rygg; ansiktet är bara en mörk fläck. Bildkompositionen är modernistisk med sin sneda och något udda vinkel. Perspektivet ger ingen information om innehållet, fotografiet som bild framträder. Inget får vi veta om kvinnan eller hennes identitet, heller inget om situationen. Det ser ut som ett tillfälligt fotografi, en skildring av en slumpvis vald situation. Fotografiet som snapshot.

Det är först när vi får kännedom om fotografiets sammanhang som allt omkullkastas. Bilden är tagen av en anonym tysk soldat under andra världskriget. Idyllen vänds till sin motsats. Svalkande bad blir till potentiellt mord. Det vi ser är en bild som visar andra världskrigets brutalitet – att det ser ut som en vardaglig situation gör det bara svårare att förstå. Kvinnan är troligen av judisk börd och hon utnyttjas av den tyska armén på frammarsch någonstans vid östfronten, mellan floderna Donets och Don år 1942. Kvinnan betecknas med en byråkratisk formulering som ”Minensuchgerät 42”. Som ”minsökningsapparat” korsar hon floden för att lokalisera minor med livet som insats. Förr eller senare kommer hon att omkomma efter att ha trampat på en mina. Fotografiets titel återfinns på baksidan: ”Die Minenprobe” – mintestet.

Hur ska då grymhet och ondska motverkas? Både Philip Zimbardo och Kathleen Taylor är inne på samma lösning. Vi måste börja hylla whistleblowers och andra vardagshjältar. Arpad Bella var en sådan vardagshjälte. Det enda han gjorde var att ge order om att inte skjuta utan vända ryggen mot 661 östtyska turister när dessa stormade mot gränsen mellan Ungern och Österrike för fly till västeuropa en varm augustidag 1989.

I den dallrande hettan ser Arpad Bella i stället flera hundra östtyska flyktingar som i snabb takt kommer emot honom. Unga lurviga män med skägg. Kvinnor i korta kjolar och sandaler. Några av dem skjuter barnvagnar framför sig, andra har småbarn i famnen.

De marscherar rakt mot gränsen.

– Det är i sådana ögonblick, under bråkdelar av sekunder, som man fattar sitt livs beslut, minns Arpad Bella som då inte har en aning om att historia skrivs i denna stund – och att han själv är en av aktörerna.

När flyktingarna börjar springa mot den fortfarande stängda övergången vid Sopronpuszta vet Arpad Bella att han inte kommer att lyda order.

Det så kallade skjutbefälet gäller fortfarande, och egentligen borde han först avlossa varningsskott och sedan skjuta skarpt för att tvinga tillbaka flyktingarna.

I stället ger den 43-årige karriärofficeren och medlemmen i det styrande kommunistpartiet order om att inte ingripa och vänder ryggen till. Östtyskarna bryter med våld upp grinden och rusar in i friheten.

– Det hade kunnat sluta med att blodbad, säger Arpad Bella som efteråt beskylls för tjänstefel och av många kolleger betraktas som en förrädare men tio år senare belönas med en hög ungersk utmärkelse.

~~~ ~~~ ~~~

– Men jag är ingen hjälte. Jag gjorde vad mitt hjärta sa åt mig, säger den i dag 63-årige förre gränssoldaten som vi träffar vid gränsövergången där i dag bilar rullar fritt mellan de båda länderna.

Detta utlöser en lavin av händelser och bara 3 månader senare faller symbolen för förtryck och ett delat Europa, Berlinmuren, och den 3:e december förklaras det kalla kriget slut. Knappt ett år senare, den 3:e oktober 1990 återförenas Tyskland då Östtyskland upphör att existera som en egen stat. Inte ens den östtyska säkerhetstjänsten Stasi med 200000 anställda och informatörer som höll halva befolkningen under uppsikt lyckades förutsäga denna fullständiga kollaps.

Internet är idag världens mest komplexa maskin. Internets komplexitet närmar sig snabbt komplexiteten hos den mänskliga hjärnan. Jag skriver detta blogginlägg på en oerhört komplicerad apparat som samtidigt är en ändpunkt, en av 100-miljontals, på den stora maskinen Internet. Men Internet är inte i första hand en väldig massa kablar och elektronik. Internet är i första hand en nätverk av människor. När jag trycker på ”Publicera” kommer detta att vara läsbart för alla andra ändpunkter på Internet och av alla de ca 1.6 miljarder användarna av denna fantastiska maskin. Denna egenskap, att alla plötsligt kan publicera information till alla andra i världen, är något helt unikt i historien. Tidigare var det bara dom som hade mycket pengar som kunde sprida information eller välja vilken information som skulle bli spridd. Idag kan en fattig skolelev i Uruguay publicera information till hela världen från sin laptop! Detta binder samman världen och ger bättre förståelse för varandra – ”de andra” finns inte, vi är alla människor. Internet skapar vardagshjältar. Vardagshjältar motverkar ondska och grymhet.

Bloggar om: ondska, grymhet, internet, hjältar, Piratpartiet

Människans minne är kort. Den 3:e maj 1973 briserade bomben. I tidningen Folket i bild/Kulturfront avslöjade journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt att det fanns en tidigare okänd underrättelseorganisation i Sverige. Inte ens riksdagen kände till organisationens existens. Organisationen hade ägnat sig åt åsiktsregistrering och samarbetade med den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth och amerikanska CIA.

Organisationen var naturligtvis IB. Dom enda som blev straffade i IB-härvan var journalisterna Guillou och Bratt. Domstolar och justitieombudsmannen kom fram till att ingen på IB hade gjort sig skyldig till brott. Lagen om åsiktsregistrering gällde brar SÄPO och trots att det fanns bevis för att man gjort inbrott hos vänsterorganisationer så kunde inte det räknas som brott då inget hade stulits.

Inte förrän 1999 tillsattes en ordentlig utredning med mycket omfattande befogenheter och tillgång på material, den sk Säkerhetskomissionen. År 2002 presenterade komissionen sitt betänkande, med titeln ”Rikets säkerhet och den personliga integriteten” (SOU 2002:87) och rapport, uppdelat på 8 delrapporter och totalt över 3000 sidor (SOU 2002:88SOU 2002:95).

Hanne Kjöller på DN skriver en ledare 2008:

Det sägs att den som inte lär av historien är dömd att återupprepa den. Därför läser jag den blott sex år gamla SOU-rapporten om IB, åsiktsregistreringen, avlyssningen och spaningen på i många fall helt vanliga svenskar (SOU 2002:90). I den får man veta vad som kan hända när en särskilt utvald grupp människor, under stort hemlighetsmakeri, sätts att ansvara för något så storvulet som avgörande delar av rikets säkerhet. Ungefär som FRA, alltså.

Här kan man mellan raderna läsa om den dynamiska process som ligger inbäddad i uppgiften. Hur ändamålet alltmer tenderar att helga medlen (eftersom ändamålet är så oerhört viktigt), hur man töjer på regelverk och hur det som kanske från början var rimliga kopplingar någonstans under resans gång spårar ur. Och hur högt uppsatta myndighetschefer och politiker nästan ända fram till våra dagar blåljuger.

~~~ ~~~ ~~~~

Det som började med en någorlunda reell hotbild, som den runt organisationen Världsfredsrådet som på goda grunder kan anses ha styrts från Sovjetunionen, rullade vidare i säkerhetstjänsternas huvuden så att själva fredsbegreppet automatiskt kom att kopplas till kommunism och omstörtande verksamhet. Så visst registrerades aktiva i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, liksom aktiva i organisationer mot kärnvapen, värnplikt och Jas. Det kunde räcka med att dela ut flygblad eller att samla in namnunderskrifter. Ibland krävdes ännu mindre. Några exempel på personer som registrerats:

Tre ungdomar, 17, 18 och 20 år gamla, aktiva i Sundsvalls fredsförening, hade i samband med regementets dag i Liden burit plakat med formuleringar ”du skall icke dräpa” och ”frihet och rätt framför våld och makt”.

En man hade i en demonstration utanför Riksdagshuset burit ett plakat med budskapet: ”Vi fordrar en aktiv politik i Sydafrikafrågan”.

En socialdemokratisk ledamot av Nyköpings stadsfullmäktige motsatte sig ett kommunalt anslag till skytterörelsen med motiveringen att den som trivdes med att skjuta på människofigurer av papp borde bekosta den verksamheten själv.

En man som delade ut trycksaker utanför en lokal där värnpliktiga skrevs in blev registrerad. Inte för trycksakerna, utan för att han ansågs vara en ”typisk kverulant” och sannolikt mormon ”med en i många avseenden avog inställning mot rådande samhällsordning”. Mannens politiska uppfattning blev aldrig känd mer än att man noterade att han sågs läsa tidningen Arbetaren.

Fabrikören ”K” i Eskilstuna blev registrerad efter att ha deltagit i en fredskryssning 1954, vilket för övrigt alla andra resenärer också blev. Efter vidare efterforskningar konstaterar säkerhetstjänsten:

”K är medlem i folkpariet. Sedan 1950 representerar han folkpartiet i stadsfullmäktige i Eskilstuna”. . .”K är en skicklig organisatör, god talare och icke rädd för att offentligen klargöra sina åsikter om saker och ting. Han har bra ekonomi. Är berest. Varit bland annat i England och Amerika.”

Fabrikörens hustru, också hon folkpartist och invald i kyrkofullmäktige, blev tillsammans med sin man kvar i registret till 1972. Då hade ytterligare information lagts till parets akter, bland annat att paret flyttat inom Eskilstuna och att ”K” alltjämt var en framträdande folkpartist.

I SOU-rapporten finns exempel på affärsmän, predikanter och högerpolitiker som liksom fabrikör ”K” uppenbart inte hör hemma i rullorna men ändå blir kvar där därför att man aldrig kan vara riktigt säker. Vilka enorma resurser som gått till att bevaka alldeles vanliga människor.

Telefonavlyssning och spaning tycks också i många fall pådrivet av hjärnspöken. I protokollen kan man läsa hur människor närmar sig dörren med en påse kaffebröd i handen eller hur en viss brevbärare går in i vilka portar under sin postutdelning. Ingen uppgift tycks för liten. Ingen detalj för ovidkommande. Och ingen eftertanke när resultaten uteblir. När man avlyssnat någon tillräckligt länge utan resultat är lösningen sällan att ge upp utan att avlyssna mer.

Gränserna för vad man får och inte får töjs. Telefonavlyssningen blev omfattande, överflödsinformationen likaså, i synnerhet för en säkerhetstjänst som såg kommunister överallt. Materialet delades upp på fiktiva meddelare och kunde på så vis katalogiseras.

Uppenbarligen har våra politiker inte lärt sig av historien. I Almedalen rådde en öronbedövande tystnad runt dessa frågor.

Andra bloggar om : Piratpartiet, IB, Informationsbyrån, övervakning, avlyssning, FRA, integritet

Vem hotar oss?

Vem hotar oss? Den frågan ställer Göran Rosenberg på DN efter en incident med en pistol i säkerhetskontrollen på Arlanda. Ja, pistolen var av den typen som skjuter ut en flagga där det står ”Pang” och säkerhetsvakten var av den typen som faktiskt kan sitt jobb. Med andra ord: Slutet gott. Men frågan kvarstår: Vem hotar oss?

Överallt höjs kraven på säkerheten och säkerheten förmodas höjas med mer övervakning. Men mer övervakning medför också ett större antal felaktiga utpekanden. Dessa felaktiga utpekanden kan t.ex. medföra ett misstänkliggörande från folk i omgivningen (”ingen rök utan eld”) med allt som det kan innebära, avstängning från det moderna samhällets pulsåder, Internet, eller att man får sin egendom beslagtagen på obestämd tid. Ändå verkar de flesta försök till terrorbrott avslöjas mest av en slump eller för att terrorister verkar vara ofantligt klantiga, inte för att man infört ny övervakning.

Bruce Schneier skrev kort efter attackerna den 11:e september 2001:

Demands for even more surveillance miss the point. The problem is not obtaining data, it’s deciding which data is worth analyzing and then interpreting it. Everyone already leaves a wide audit trail as we go through life, and law enforcement can already access those records with search warrants. The FBI quickly pieced together the terrorists’ identities and the last few months of their lives, once they knew where to look. If they had thrown up their hands and said that they couldn’t figure out who did it or how, they might have a case for needing more surveillance data. But they didn’t, and they don’t.

Det är med andra ord inte mer övervakning, fler scannrar, fler drakoniska lagar eller mer censur vi behöver. Vad vi behöver är någon som sätter sig ner och funderar: ”Vem hotar oss och varför?” Följdfrågan blir naturligtvis: ”Vad kan vi göra åt det?” och svaret blir garanterat inte mer övervakning.

Göran avslutar sin ledare:

Haken i sammanhanget är att mänsklig säkerhet i sista hand måste vila på tillit till andra människor.

Ju fler säkerhetssystem vi anser oss behöva för att skydda oss mot människor vi inte litar på, eller anser oss ha skäl att frukta, desto osäkrare kommer vår värld att kännas. Kanske skulle världen må bra av att återförtrollas en smula.

Rösta Pirat!

Andra bloggar om: Piratpartiet, övervakning, integritet, säkerhet

Varför Pirat?

Will not the good people respond to a united, and earnest appeal from us? Can we, can they, by any other means, so certainly, or so speedily, assure these vital objects? We can succeed only by concert. It is not ”can any of us imagine better?” but, ”can we all do better?” The dogmas of the quiet past, are inadequate to the stormy present. The occasion is piled high with difficulty, and we must rise — with the occasion. As our case is new, so we must think anew, and act anew. We must disenthrall ourselves, and then we shall save our country.

— Abraham Lincoln, 1:a december 1862

Varför ska man rösta på Piratpartiet? Det är en berättigad fråga när nu riksdagsvalet rycker allt närmare.

Först vill jag bara klargöra att detta är mina egna funderingar och inte Piratpartiets officiella ståndpunkt. Jag sympatiserar med Piratpartiet men har inga officiella uppdrag i partiet.

Vad har drivit mänskligheten framåt? Vilken egenskap har gjort att människan, utan att ha förändrats rent fysiskt, har gått från att  skapa enkla stenverktyg och grottmålningar till att bygga flygplan, kärnkraftverk, placera satelliter i omloppsbana runt jorden och till och med placera människor på månen och sedan få hem dom igen? Förra året sände P1:s Vetenskapsradio ett inslag som gav förklaringen. Forskare hade kommit fram till att människans framsteg berodde på att befolkningarna ökade, så att idéer och kunskap kunde bevaras och utbytas mellan folkgrupper. Med andra ord så är det förmågan att dela och bevara information som driver den mänskliga utvecklingen framåt. Inom vetenskapen sker kanske den snabbaste utvecklingen idag, en utveckling som accelererar exponentiellt genom att man delar man med sig av sina upptäckter och teorier och fritt provar och omprövar idéer, diskuterar och kritiserar. Vårt moderna samhälle hade inte varit möjligt utan ett fritt flöde av idéer och information.

Information är fröet till en idé och det växer bara om det vattnas.

— Heinz V. Bergen

Internet är den uppfinning som kanske har störst potential att skapa välstånd i världen – inte genom att skapa jobb på nätet utan genom att möjliggöra ett globalt flöde av idéer och information utan att kräva att man måste ha en stor organisation bakom sig för att kunna bidra. Projekt som ”One Laptop per Child” gör det möjligt för barn i fattiga byar i utvecklingsländer att få tillgång till all kunskap på Internet och själva kunna bidra på samma villkor som en statsminister i Sverige.

In 2002, MIT Professor Nicholas Negroponte experienced first-hand how connected laptops transformed the lives of children and their families in a remote Cambodian village. A seed was planted: If every child in the world had access to a computer, what potential could be unlocked? What problems could be solved? These questions eventually led to the foundation of One Laptop per Child, and the creation of the XO laptop.

Hur kommer detta påverka världen? Min gissning är att detta har potential att skapa välstånd i nu fattiga delar av världen till nytta för hela jordens befolkning.

Internet gör det också svårare att komma undan med korruption och brott mot mänskligheten. Överallt finns det en kamera som dokumenterar eller en person som skriver om händelserna och sedan sprider det på Internet så att hela världen kan se det. Se till exempel hur Twitter användes under folkets resning efter valet i Iran och hur Internet kunde användas för att visa den brutalitet som de styrande använde för att slå ner folket. Nedas död blev en symbol för den nya medborgarjournalistiken. Utan Internet hade vi inte fått reda vad som hände. Internet kan ses som den bästa försäkringen mot ett nytt Auschwitz.

Men friheten på Internet är hotat. Mäktiga intressen hos politiker, företag och organisationer som tidigare kunnat styra vilken information som ska vara tillgänglig – och var – upptäcker att dom allt mer förlorar denna kontroll. Andra ser den nya teknikens möjligheter till massövervakaning. Det lobbas och lagar stiftas för att begränsa friheten på Internet vilket i sin tur även hotar samhällsutvecklingen.

Piratpartiet vilar på tre principer: Skyddat privatliv, delad kultur och fri kunskap. Dessa principer är kanske de viktigaste principerna för ett fortsatt välstånd. Privatlivet måste skyddas för att ge människor en trygghet och frihet att utveckla idéer som i sin tur kan föra samhället framåt. Vad begränsat privatliv kan innebära kunde man se i östeuropa före berlinmurens fall. Delad kultur behövs för att balansera upphovsmännens och samhällets behov och delad kunskap behövs för att kunna driva teknisk, vetenskaplig och samhällelig utveckling framåt. It is not ”can any of us imagine better?” but, ”can we all do better?”

Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem som vi skapat med det gamla sättet att tänka.

— Albert Einstein

Därför kommer jag rösta Pirat i valet 2010.

Nyheter 24 tog i förra veckan upp en rätt oseriös och humoristisk ”Varför du ska rösta på Piratpartiet” lista som tagits fram. Rick Falkvinge har skrivit en serie inlägg med betydligt mer seriösa anledningar (del 1, 2, 3, 4).

Uppdaterat: Läs också SvDs artikel om hur Piratpartiet ska komma in i riksdagen.

Pingat på intressant.

Andra bloggar om: Piratpartiet, Internet, Val2010, frihet, samhällsutveckling, kunskap, integritet

Fritänk 2 år

Idag fyller denna blogg 2 år. Den 6:e juli 2008 postade jag mitt första inlägg. Kanske inte det bästa inlägget jag skrivit men… FRA-lagen var den lag som fick mig att börja blogga. När jag såg hur lagen under rent parodiska formet röstades igenom insåg jag att nu fick det vara nog – inga fler knutna nävar i byxfickorna. Nu krävs det handling! Redan i mitt andra inlägg, postat den 8/7 2008, tar jag upp debatten om lagen.

Nu är det snart val i Sverige. Den nuvarande mandatperioden har inte varit den mest upplyftande. Visst har jag fått det betydligt bättre ekonomiskt med Alliansen vid makten men samtidigt har jag sett hur rätten till min personliga integritet försvunnit med ett antal integritetskränkande lagar. Tyvärr är det rödgröna laget inte ett dugg bättre ur integritetssynpunkt. Istället är det uppstickaren Piratpartiet som vunnit min gunst. Piratpartiet har redan bevisat att de håller vad de lovat efter valet till Europaparlamentet där Piratpartiet fick 1 mandat av 736 (snart 2 av 754). Bra jobbat Christian!

Jag tänkte avsluta detta inlägg  med ett tänkvärt och aktuellt citat:

The dogmas of the quiet past, are inadequate to the stormy present. The occasion is piled high with difficulty, and we must rise — with the occasion. As our case is new, so we must think anew, and act anew. We must disenthrall ourselves, and then we shall save our country.

Trots sin aktualitet är det Abraham Lincolns ord från 1862.

Bonus: Här kommer några inlägg på bloggen som jag är extra stolt över! Läs och kommentera! Många är lika aktuella nu som när jag skrev som!

Andra bloggar om: bloggar, FRA, integritet, Piratpartiet, val 2010

Anställda som äter på lunchrestauranger kan innebära en säkerhetsrisk för företagen. Trots det saknar många arbetsplatser riktlinjer för användandet av lunchrestauranger.

Det är nästan katastrofalt dåligt med policys för vad anställda får och bör göra med företagsinformation, säger Åke Ljungqvist, Sverigeansvarig på Ibas.

Och att tro att lunchrestauranger skulle vara en integritetsskyddad frizon är fel, påpekar han.

– Det är ju fritt för allmänheten att höra vad man säger där.

Nej, riktigt så stod det inte i de likalydande artiklarna som SvD och DN publicerade idag. Istället handlade det om sociala media som Twitter och Facebook. Återigen slår man ner på Internet som syndabocken.

Låt mig förtydliga mig lite här: Jo jag förstår att informationsläckor är ett problem för företagen och jag förstår att både Twitter och Facebook, liksom bloggar och kommentarsfält på internet, kan vara problematiska ur säkerhetssynpunkt. Men jag begriper inte varför dessa pekas ut som separata problem.

Vi som åker tåg i 1:a klass lite då och då vet vilka intressanta saker man kan få höra i kupén. Många gånger har jag varit med om att kostymnissar i grupp högt och ljudligt pratar strategier, affärer, utvecklingsprojekt och annat som rimligen borde vara företagshemligt. Eller personer som diskuterar företagshemligheter högt i mobiltelefonen som om vagnen vore tom. Eller sitter med laptopen igång så att vem som helst med en strategisk placering kan läsa på skärmen.

Sedan var det detta med lunchrestauranger. Vem har inte hört intressanta diskussioner på lunchrestauranger? Själv har jag lunchat på restaurang där koncernchef och delar av styrelsen på ett av våra börsnoterade företag som in och satte sig vid bordet intill och diskuterade saker som var börskurs-påverkande och därmed bröt mot börsens regler. Hade jag handlat med företagets aktier på grund av den information jag fick skulle jag begå insiderhandel (vilket naturligtvis skulle vara omöjligt att bevisa).

Slutsatsen blir naturligtvis att det inte är sociala media som är problemet utan anställdas hantering av information, oavsett i vilket sammanhang.

För en mer positiv bild av Internet se denna trailer från BBC:

Andra bloggar om: , , , , , ,

Andra bloggar om artikel: Futuriteter