1971 genomfördes ett psykologiskt experiment på Stanforduniversitetet som i efterhand har bliviv känt som Stanfordexperimentet eller ”Stanford prison experiment”. Experimentet skulle undersöka hur människan reagerar i fångenskap och hur sociala roller påverkar beteendet. Philip Zimbardo ledde experimentet där man valde ut 24 st studenter och delade slumpvis in hälften som fångar och hälften som fångvaktare. Fångarna fördes till ett avskilt rum i universitetets källare. Experimentet gick snabbt överstyr och fick avbrytas i förtid efter bara 6 dagar. Till exempel uppvisade en tredjedel av ”fångvaktarna” ett direkt sadistiskt beteende där de efter hand uppenbarligen fann ett stort nöje i att kränka fångarna. Det skrämmande var att Philip själv, som försöksledare, inte kunde se vad som hände. Istället var det Christina Maslach, som inte var med i experimentet, som fick Philip att inse vad som hade hänt.
Experimentet blev en plågsam följeslagare till Philip och det är först nyligen, efter nästan 40 år, som har han på ett mer övergripande och systematiskt sätt har försökt reflektera kring experimentet och dess olika moraliska och psykologiska innebörder
Vad skapade då denna ondska? Slutsatserna av experimentet blev att ondska skapas då man:
- pratar nedsättande
- avhumaniserar andra
- avindividualiserar sig själv
- sprider ansvaret
- blint lyder auktoriteter
- okritiskt anpassar sig till gruppnormen
- passivt tolererar ondska genom overksamhet eller ointresse
Filosofen Kathleen Taylor har funderat på detta med grymmhet. Hennes slutsats är att grymhet ofta bottnar i ytterst vardagliga företeelser som feghet, konformism, bristande insikt och fantasi. Att anpassa sig till en grupp som ska skänka säkerhet och trygghet samt benägenheten att skapa en vi-känsla med hjälp av komprometterande bilder av dem som uppfattas stå utanför gruppen, ”de andra”, är ständigt återkommande hos personer som utvecklar grymma beteenden. Genom abstraktioner, objektifieringar och demoniseringar förnekas ”de andra” sin mänsklighet och blir istället till föremål för fördomar, manipulering, våld och – i extremfallet – förintelse. Mänsklig grymhet har således sin grund i en och samma psykologiska mekanism, nämligen förövarens vilja att distansera sig från sitt offer.
Jag kommer att tänka på detta när jag läser dagens Understreckare i SvD som handlar om en utställning med vanliga tyska soldaters bilder från 2:a Världskriget.
Det svartvita fotografiet ser ut att återge en varm sommardag. En kvinna vadar genom vatten som når henne till vaderna, hon håller upp en enkel klänning så att den inte ska bli blöt. Hon har en huvudduk, kanske som skydd mot hettan. Till höger skymtar en tunn, lerig och stenig strandremsa. En obestämbar skugga, som från ett träd, faller över ytan ovanför kvinnan som själv kastar en svart skugga över vattnet. I bilden i övrigt syns endast vattenytan som krusas i kvinnans kölvatten. Allt verkar lugnt och stilla. Fotografiet är taget snett uppifrån, betraktaren ser ned på kvinnans rygg; ansiktet är bara en mörk fläck. Bildkompositionen är modernistisk med sin sneda och något udda vinkel. Perspektivet ger ingen information om innehållet, fotografiet som bild framträder. Inget får vi veta om kvinnan eller hennes identitet, heller inget om situationen. Det ser ut som ett tillfälligt fotografi, en skildring av en slumpvis vald situation. Fotografiet som snapshot.
Det är först när vi får kännedom om fotografiets sammanhang som allt omkullkastas. Bilden är tagen av en anonym tysk soldat under andra världskriget. Idyllen vänds till sin motsats. Svalkande bad blir till potentiellt mord. Det vi ser är en bild som visar andra världskrigets brutalitet – att det ser ut som en vardaglig situation gör det bara svårare att förstå. Kvinnan är troligen av judisk börd och hon utnyttjas av den tyska armén på frammarsch någonstans vid östfronten, mellan floderna Donets och Don år 1942. Kvinnan betecknas med en byråkratisk formulering som ”Minensuchgerät 42”. Som ”minsökningsapparat” korsar hon floden för att lokalisera minor med livet som insats. Förr eller senare kommer hon att omkomma efter att ha trampat på en mina. Fotografiets titel återfinns på baksidan: ”Die Minenprobe” – mintestet.
Hur ska då grymhet och ondska motverkas? Både Philip Zimbardo och Kathleen Taylor är inne på samma lösning. Vi måste börja hylla whistleblowers och andra vardagshjältar. Arpad Bella var en sådan vardagshjälte. Det enda han gjorde var att ge order om att inte skjuta utan vända ryggen mot 661 östtyska turister när dessa stormade mot gränsen mellan Ungern och Österrike för fly till västeuropa en varm augustidag 1989.
I den dallrande hettan ser Arpad Bella i stället flera hundra östtyska flyktingar som i snabb takt kommer emot honom. Unga lurviga män med skägg. Kvinnor i korta kjolar och sandaler. Några av dem skjuter barnvagnar framför sig, andra har småbarn i famnen.
De marscherar rakt mot gränsen.
– Det är i sådana ögonblick, under bråkdelar av sekunder, som man fattar sitt livs beslut, minns Arpad Bella som då inte har en aning om att historia skrivs i denna stund – och att han själv är en av aktörerna.
När flyktingarna börjar springa mot den fortfarande stängda övergången vid Sopronpuszta vet Arpad Bella att han inte kommer att lyda order.
Det så kallade skjutbefälet gäller fortfarande, och egentligen borde han först avlossa varningsskott och sedan skjuta skarpt för att tvinga tillbaka flyktingarna.
I stället ger den 43-årige karriärofficeren och medlemmen i det styrande kommunistpartiet order om att inte ingripa och vänder ryggen till. Östtyskarna bryter med våld upp grinden och rusar in i friheten.
– Det hade kunnat sluta med att blodbad, säger Arpad Bella som efteråt beskylls för tjänstefel och av många kolleger betraktas som en förrädare men tio år senare belönas med en hög ungersk utmärkelse.
~~~ ~~~ ~~~
– Men jag är ingen hjälte. Jag gjorde vad mitt hjärta sa åt mig, säger den i dag 63-årige förre gränssoldaten som vi träffar vid gränsövergången där i dag bilar rullar fritt mellan de båda länderna.
Detta utlöser en lavin av händelser och bara 3 månader senare faller symbolen för förtryck och ett delat Europa, Berlinmuren, och den 3:e december förklaras det kalla kriget slut. Knappt ett år senare, den 3:e oktober 1990 återförenas Tyskland då Östtyskland upphör att existera som en egen stat. Inte ens den östtyska säkerhetstjänsten Stasi med 200000 anställda och informatörer som höll halva befolkningen under uppsikt lyckades förutsäga denna fullständiga kollaps.
Internet är idag världens mest komplexa maskin. Internets komplexitet närmar sig snabbt komplexiteten hos den mänskliga hjärnan. Jag skriver detta blogginlägg på en oerhört komplicerad apparat som samtidigt är en ändpunkt, en av 100-miljontals, på den stora maskinen Internet. Men Internet är inte i första hand en väldig massa kablar och elektronik. Internet är i första hand en nätverk av människor. När jag trycker på ”Publicera” kommer detta att vara läsbart för alla andra ändpunkter på Internet och av alla de ca 1.6 miljarder användarna av denna fantastiska maskin. Denna egenskap, att alla plötsligt kan publicera information till alla andra i världen, är något helt unikt i historien. Tidigare var det bara dom som hade mycket pengar som kunde sprida information eller välja vilken information som skulle bli spridd. Idag kan en fattig skolelev i Uruguay publicera information till hela världen från sin laptop! Detta binder samman världen och ger bättre förståelse för varandra – ”de andra” finns inte, vi är alla människor. Internet skapar vardagshjältar. Vardagshjältar motverkar ondska och grymhet.
Bloggar om: ondska, grymhet, internet, hjältar, Piratpartiet
Jag tyckte mycket om den här posten. Internet har underlättat för människor som vet, men inte vågar säga det högt, att våga säga det högt.
Angående whistle blowers så är jag speciellt glad över att det inte bara är jag som tycker att det är något som Piratpartiet kan stödja utifrån våra grundsatser.
Speciellt vill ju jag ha en sådan lag för Kriminalvården.
Håller i princip med om allt du skriver. Mycket bra inlägg. MVH Frekar06.
Du skriver så j-la bra. Klockrent.
Riktigt bra och tänkvärt. Jag såg en gång en dokumentär om ondska där bland annat Stanfördexperimentet togs upp, och det fick mig att inse att vi inte alls behöver forska i vilka mekanismer som får människor att begå onda handlingar. Vad vi behöver veta mer om är vilka mekanismer som får oss att göra gott. Vad fick Arpad Bella att trotsa systemet och grupptrycket? Jag tror att det är betydligt svårare att analysera.
Absolut. Zimbardi jobbar mycket på det nuförtiden.
När Al Qaida trycker på ”publicera” och lägger upp filmen på Eugene Armstrong blir det också läsbart för 1,6 miljarder. Och 1,6 miljoner kanske tycker det är en toppenfilm. Ondskan använder också internet.
Absolut är det sant. Det mest tyder dock på att de flesta är goda så länge inte man inte hamnar i situationer som i Stanfordexperimentet. ”Det enda ondskan behöver för att segra är att det goda ingenting gör.” Eller: ”Linjen som skiljer gott från ont går tvärs igenom varje människohjärta” som Alexander Solzjenitsyn skriver i ”Gulagarkipelagen”.
[…] och fritt. Det handlar om den kraft som finns i Internet att både försäkra vår välfärd och försäkra oss mot ondska, övergrepp och grymheter. Vissa länder med erfarenheter av grymma militärdiktaturer, som t ex […]